Tano tänker

Det är söndag, jag sitter på jobbet och har äntligen fått batteri i mobilen. Eller? Skulle mobilen kanske få fortsätta befinna sig i ett strömlöst tillstånd? Senaste kvällen får en att börja fundera. Det har hursomhelst varit en riktigt bra helg. Startade redan i fredags med grillkväll hos en vän, det bjöds förutom god mat även på en hel del galna historier och skratt. Och så igår fick jag till sist chansen att njuta av solens varma strålar igen. Det var nu flera veckor sedan sist. Hängde på stranden med en gammal vän från studietiderna på universitetet. Vi har knappt träffats sedan plugget så det fanns självfallet mycket att prata om. På något sätt glömde jag bort laddaren och när jag slutligen kom hem på kvällen var mobilen död. Visste att jag skulle ha en tredje laddare någonstans (har som tur var även en på jobbet) så jag satte igång med ett febrilt letande. Man känner sig lätt handikappad när man inte kan ha kontakt med omvärlden (använder heller ingen hemdator). Sökandet var dock meningslöst och just när jag gav upp slog det mig att den där laddaren hade jag ju faktiskt gett bort för inte så länge sedan, till en person jag ansåg hade bättre nytta av att äga en fungerande laddare än jag hade av en tredje. Får hoppas denne har någon användning för laddaren nu...

 

Detta att vara avskärmad visade sig dock vara positivt på ett helt annat sätt än jag hade trott. Istället för att följa med några vänner ut så fick jag en lugn kväll för mig själv. Tog mig för att köpa lite godis och bestämde mig även för ovanlighetens skull att se på en film. Något som händer väldigt sällan nuförtiden men denna kväll var jag taggad. När jag bläddrade igenom utbudet på streamingtjänsten stötte jag på en dokumentär "Chasing ice" som omedelbart kom att fånga min uppmärksamhet. Den skildrar glaciärernas tillbakagång och hur de i ökande takt smälter bort. Det lät intressant och möjligheten att få se storslagna vyer kunde jag inte hålla mig ifrån denna gång. Jag skulle inte komma att bli besviken. Faktiskt det omvända då jag blev djupt tagen av berättelsen. Inte så mycket av dokumentärens innehåll i sig utan desto mer av kampen bakom skapandet av den. Jag blir alltid så förundrad och fascinerad av människor som viger sina liv för något de tror på. En övertygelse att göra något gott. Var för en tid sedan på Cosmonova och såg "Born to be Wild". Samma känslor uppstod den gången. Det framstår som dessa människor har funnit en högre mening med livet. De vill lämna ett avtryck. Det är historier som denna som får mig att fundera på min egen plats här i livet. Är det verkligen här jag vill vara? Visst har jag det bra, massor av härliga vänner, en bra utbildning och ett bra jobb. Men känns livet verkligen meningsfullt? Är jag på rätt plats? Får jag verkligen vara den jag vill vara? Kanske har jag än mer på senare tid börjat ifrågasätta hur livet ser ut och denna dokumentär ställde saker på sin spets. Jag kände mig manad att gå på en promenad och smälta tankarna, så det blev återigen ett nattlig tur runt sjöarna...

 

Det var en mycket behaglig kväll efter den varma sommardagen. En promenad utan mobil denna gång, därav varken musik eller fotografering. Förvånande nog så gillade jag det. Visst stötte jag direkt på föremål som dokumenteringsnerven tinglade för. En ensam fiskare satt vid den naturreserverade sjön och tjuvfiskade. Det hade varit en fin bild, om mörkret tillåtit linsen att fånga upp den. Ett problem jag inte behövde brottas med denna gång. Därefter råkade jag få syn på en fågelunge. Tror det kan ha varit en Storspov. Lite bulligt söt sådär. Helt ensam var den. Satte mig på huk alldeles intill och iaktog den. Det var något konstigt med hur den stod still. Jag frågade mig om benen verkligen skulle se ut på det sättet. Svaret kom strax efteråt när den rörde på sig. Den haltade betänkligt, hoppade nästan enbart på vänsterfoten. Den verkade ha skadat sitt högra ben kraftigt. Lite rädd verkade den då den försökte gömma sig bland grästovor så jag insåg att min närvaro bara gjorde det värre. Samtidigt slogs man av känslorna att vilja hjälpa den stackars krabaten, men vad hade man kunnat göra? Den skulle nog inte klara sig länge i detta skick men det är väl livets obönhörliga väg... Som sagt, inget av detta dokumenterades på annat sätt än i mitt medvetande och nu även i text här. Jag kom att tänka på en diskussion jag haft med en vän angående fotograferande. Han är inte imponerad av detta nöje, han tycker att man bör uppleva stunden och inte tappa fokus genom att mixtra med en kamera. På sätt och vis håller jag med, det är att uppleva stunderna som bygger upp livet. Däremot så får jag ut mycket av fotograferingen. Det är inte bara något man gör skojs skull, det ger en tillfredsställelse att lyckas fånga ett ögonblick så man både kan dela med sig av detta till andra och själv använda för att förstärka sina minnen. Denna kväll blev det dock att bara uppleva för stunden och kanske skulle man ändå ta sig fler sådana tillfällen i framtiden.

 

Under promenaden fortsatte jag att fundera över livet. Egentligen skulle jag vilja resa jorden runt. Se världen. Besöka platser och ta intryck. Kanske hitta någon större mening på samma sätt som personerna i dessa historier gjort. Man har alltid varit så inrutad i ett tankesätt. En tydlig rak väg, man ska utbilda sig och skaffa ett bra jobb. Men kanske är det inte alls rätt väg? I tankarna återkom jag till något som vi pratat om tidigare under dagen på stranden. Vi hade kommit in på en gemensam gammal klasskompis som tagit avbrott från studierna och helt sonika begett sig ut på en världsomspännade segling. En seglats som nu pågått i par år. Jag kan bara föreställa mig vilka otroliga upplevelser detta medfört. Jag frågar mig om inte en sådan fantastisk resa innebär mer erfarenheter än vad som annars sammantaget samlas upp under ett vanligt svensson-liv. Vi kom fram till att han gjort helt rätt. Han tog chansen i den mest passande perioden av livet, innan man är färdigutbildad och inne i karriärsvängen. Nu känns det försent. Eller är det verkligen? Jag undrar...

 

Tankarna kom även på något som jag tidigare nämnde i slutet av inlägget om min idrottsberättelse. Är det verkligen rätt att lägga ner så mycket tid på träningen? Vad ger det egentligen? Finns det någon värdefull poäng med denna förströelse? Vad mer innebär idrotten än att vara ett roligt fritidsintresse? Att sport är bra det tvekar jag inte på. Det behövs för vårat samhälle, det skänker glädje och lek för människor genom alla åldrar. Men man behöver knappast utföra det på elitnivå för att det ska vara så. Tar det inte mer kraft och fokus än vad det ger tillbaka att kämpa mot att vara bäst? För vem bryr sig om man är bäst? Varför ska man ens bry sig själv? Om jag nu genomför vad jag spånat om till vintern, att försvara mitt SM-guld och kanske till och med skulle lyckas sätta ett svenskt rekord. Vad spelar det för roll i slutändan. Är jag på något sätt annorlunda för att jag är svensk mästare? För att jag satt ett rekord? Hjälper det någon? Ju mer jag tänker på det, desto mer grundlöst känns det. När jag ser dokumentärer och får inblick i historier som dessa säger det mig att det finns mer i livet, djupare saker att lägga sin tid på. Det gäller bara att lyckas hitta vad detta är...

 

Om man nu inte kan ta sig iväg på en världsomspännande segling, varifrån ska man få intrycken? Kanske är det att läsa som är nyckeln? Text är onekligen ett mycket kraftfullt verktyg. I sanning läser jag alldeles för lite. Kanske för att jag gillar att tänka mer. Det är inte sällan jag suttit där med boken framför mig, men inte bemödat mig att öppna den utan fastnat i egna grubblerier istället. På senare tid har jag funderat om det inte vore värdefullt att skaffa mer input, att vidga sina vyer lite mer. Känner mig dock handfallen vart jag ska börja. Häromveckan när jag passerade förbi biblioteket så fick jag för mig att gå in och skriva "filosofi" i deras sökdator, men sökresultatet kändes för ohanterligt och jag hastade snabbt vidare till tunnelbanan. 

 

Innan jag återvänt hem denna natt kom jag även till en annan insikt. Tog ett beslut inför framtiden som får bära eller brista. Det känns rätt, lika rätt som hela denna kvällen kändes. En kväll bara för mig själv och mina tankar. Jag vaknade helt utvilad på morgonen och var tillfreds. För även om det nu skulle vara så att man inte är på helt rätt plats i livet så kommer man så länge man tänker och reflekterar kunna göra sina val för att ta sig dit. Det finns trots allt ingen annan än en själv som sätter begränsningarna...