Tano tänker

Ja så mycket glädje som jag kände idag har jag inte upplevt på länge. Bara en sådan ro i själen. Gick till träningen och skrattade för mig själv. Allt kändes verkligen bra. Men det är inte en typisk bild för hur det har sett ut på senaste tiden.

 

Det har varit en smått kaotisk period de senaste veckorna. Åtminstone i mitt inre. Mycket som hänt och skett men främst var det slutpunkten för en väntan som jag upplevt under lång tid. Tog mig igenom förra veckan med en klump i magen. Stressen var påtaglig. Det var nära upplösningen och det kändes. Hur det än gick skulle det ändå vara skönt att väntan snart var över...

 

Så var den slutligen över, det gick snabbt men ej heller som jag hoppats. Jag hade misstagit mig. Känslor lyckas sätta en i dessa situationer ibland. Tungt. Man vill inte vara med om det igen. Samtidigt ska man någon gång vinna får man chansa. Det hör till livet. Skulle kunna skriva mycket mer om det hela men håller mig till att säga att det var mina fantastiska vänner som gjorde det onda uthärdligt. Det kan inte sägas nog många gånger hur tacksam jag är över alla underbara personer jag har i mitt liv. Skulle vilja göra mer för dem alla...

 

Men endast negativ var denna händelse inte. Den förde även med sig stora insikter om mig själv och livet. Jag insåg att jag inte på länge varit helt nöjd med situationen som jag befinner mig i. Livssituationen. Var man är och vart man är på väg. Det blev så tydligt nu att jag hängt upp lösningen på en enda möjlighet. Det var inte rätt. Jag behövde förändring. 

 

Det gick då nästan direkt upp för mig vad jag var tvungen att göra. Under helgen har jag därför tagit mig tiden och funderat. En plan har formats.  Stenar har satts i rullning. Nu händer det. Jag ska verkligen göra saker jag drömt om länge men inte riktigt tidigare sett som realiserbart. Och det känns så bra.

 

Jag insåg idag att detta är vad jag verkligen saknat. En väg framåt i livet. Mål. Under hela mitt liv har jag haft dem. Stora som små. Lyckas med olika saker. Uppleva andra. Jag har saknat det. Visserligen har jag förgäves försökt sätta upp nya mål för mig själv men dessa har inte bottnat. Inspirationen har inte funnits. Det har känts som limbo.

 

Nu för första gången på länge känner jag det som att jag har en riktning mot något. Som att jag har en väg att följa och om än den säkert blir krokig och vind så vill jag ändå åka på den. Den inspirerar äntligen.

 

Därför fanns glädjen igen. Nästan som förr i tiden. Pratade med mina vänner från Frankrike häromdagen. Jag hade nämnt att allt inte var på topp men att jag inte ville klaga för mycket som folk gärna gör. De svarade dock med något som värmde mitt hjärta: "You complaining too much?? can't believe it Richard you are the smiliest guy we ever met!"

En gång var jag nog det, när jag såg på allt i livet med positivt ljus. Oavsett vad som hände så kände jag tillförsikt att allt skulle ordna sig och bli bra. Jag vet inte hur lång den perioden var, men jag är glad att jag fortfarande har några vänner som känner mig som den personen. Nu är den nog ett minne blott. Åtminstone känner jag mig inte så längre. Jag blir ofta arg på mig själv över hur mycket negativitet som jag låter komma in i tankarna och livet. Inget, absolut inget, blir bättre av det! 

 

Livet levs bäst med ett positivt sinne. Det är min bestämda övertygelse. Förhoppningsvis kommer jag hitta tillbaka till den sinnesstämning nu. Det kändes verkligen som man var en god bit på väg idag. Sinnesfriden kommer över en och en glädje, som liksom vill bubbla ut, växer fram. Det är så jag vill ha det. Nej det är så jag SKA ha det. Man har trots allt bara ett liv att vara lycklig i...