Känslor
Saknad. Ibland kan man verkligen sakna något så obeskrivligt mycket. Det är som att det inte finns någon hejd på känslorna. Man fastnar ständigt i tankarnas värld. Känslorna har spärrat in en i ett komplicerat system och man är oförmögen att hitta vägen ut. Kanske finns det ingen. Kanske uppenbarar den sig när tiden är rätt. Eller måste man skapa den själv? Vad krävs för en sådan bedrift. Att man vinner över känslornas hårda tag? Att man får kraften att bryta sig fri från deras omfamning? Men att komma underfund med svaren tycks otänkbart när det ännu inte existerar några...
Ovisshet kan skaka det mest säkra sinnet. Hur hanterar man bäst en väntan på något som eventuellt inte finns? En väntan som aldrig tycks ta slut. Men det gör den. Tiden går alltid framåt. Obönhörligt. Den väntar inte och det är en tröst. Ovisshet kommer bytas till visshet. Oklarhet kommer övergå till klarhet. Det är oundvikligt. Jag längtar efter den stunden.
Och jag hoppas. Oj vad jag hoppas. Att få känna den där känslan igen. Jag inser nu ännu mer hur stor den var. Hur starkt den tog sitt grepp, hur djupt rotad den satte sig. Kanske finns det en mening med allt. Varför inte välja att tro det? Hysa förtröstan över att händelser är bra, att de i slutändan alltid för med sig positiva aspekter. Om nu slutet blir det rätta. Att det åter för med sig den där känslan. Att ovissheten upphör. Att saknaden försvinner. Jag hoppas...