Inget hopp?
Bedrövelse. Så mycket som är fel i denna värld vi lever i. Har spenderat kvällen till stor del med att läsa på om Syrien och krigsupptrappningen världen nu skådar. Ju mer man läser och inser vad det hela handlar om, eller inte handlar om, desto mer uppgiven blir man. Allt verkar bara vara så fel...
Vad är verkligen USAs agenda? Om man ser krasst på det, även om det är Assads regim som använt kemiska stridsmedel och det är många oskyldiga civila som dödats, så blir det inte hyckleri när USA själva gjort sig skyldig till motsvarande handlingar många gånger tidigare? Om vi ändå ponerar att USA går in och störtar regimen, blir det verkligen till det bättre? Vilka är rebellerna som då får tillgång till vapen? Kommer inte alla grupperingar i landet forfarande finnas kvar? Blir det egentligen någonsin bättre när USA agerar världspolis?
Tidigare har jag haft känslan av att det är av godo att det finns en supermakt som tar på sig ett sådant ansvar, men nu ifrågasätter jag denna uppfattning. Kanske är det en inställning som endast uppkommit från ensidig mediarapportering. En inställning som på detta vis egentligen inte är så mycket ens egen, utan något som man blivit matad med ändå från barnsben. På samma sätt som vi alla till mångt och mycket får vår initiala religiösa tro beroende på vilka intryck vi erhåller från omgivningen under uppväxten. Men som sedan naturligt ifrågasätts när vi tagit till oss tillräckligt med obunden information. Faktiskt är jag högst skeptisk till all kontrollerad media, det verkar ofrånkomligt att den påverkas av ägarna och dolda agendor. Ibland kanske inte ens medvetet men i slutändan verkar det ändå alltid vara pengarna som styr.
Likt det finansiella systemet. Hur många gånger har man inte läst om detta och bara skakat på huvudet i oförståelse? Allting verkar skapat på ett sätt som främjar orättvisor och gör världen till en kallare plats. Visserligen kanske det bara är logiskt, allt bottnar väl i människans natur att vilja ha mer och mer utan stopp. Finns det en enda konflikt i världen som inte bottnar ur faktumet att inte vara nöjd utan sträva efter mer? Agerar någonsin de i maktposition med en annan inställning. Har alla människor i sig detta eller är det bara med denna egenskap som man når fram till dessa positioner? Eller är det så enkelt att en person som ska nå långt i systemet indoktrineras i detta tankesätt på vägens gång? Finns det någon med makt som vill förändra? Kan de förändra ens om de vill? Eller är alltihopa likt en snöboll satt i rullning nedför branten som nu vuxit sig så stor att ingen är stark nog att stoppa framfarten förens bollen möter sitt obönhörliga öde mot träden vid backens slut. Är det kanske den trädgränsen vi närmar oss snart?
Jag ställer mig också frågan om det finns alls någon makt inom politiken? Är inte det också styrt av pengarna, likt allt annat i samhället. Vad betyder det i så fall för demokratin. Vad har valen för betydelse?
Det känns som att ju mer man läser om samhället, ju mer information man matas med, desto tveksammare blir man över att det finns något hopp om någonting. Inget område verkar frångå denna regel. Eller läser man på fel ställen? Kanske fördunklas ens blick av all negativ information som finns lätttillgänglig på bloggar och forum. Är det möjligtvis ens egna tillkortakommanden utmynnade i en oförmåga att sålla informationen som är problemet. För vart finns den positiva sidan? Allt kan inte vara svart, vart finns det vita? Kanske är det den man skulle behöva ta till sig. För en sådan måste ändå existera. Om inte vore alternativet att borra ned huvudet i sanden, låtsas som ingenting och hoppfullt vänta på ett filmslut i hollywoods anda. Nej oavsett hur maktlös man känner sig skulle jag personligen inte klara av ett sådant förfarande, men någon balans behövs ändå. Kanske får det bli mitt jobb framöver att söka fram samhällsinlagor som ger hopp om framtiden. Kanske är mitt nästa projekt således definierat...