Tano tänker

Galet! Jag sitter i ett nedsläckt hotellrum på tjugonde våningen med en vy över centrum och ser hur raket efter raket smäller av mitt bland de stora husen. Det skallrar och dånar som av åska överallt. Blixtrar och blänker i husens glasfasader. Man firar alltså in den kinesiska vårdagen med fyrverkerier. Det hör till det kinesiska nyårsfirandet som pågår för fullt. Den fjärde februari är tydligen något speciellt och fyrverkerierna har pågått i timmar nu. Betänk att vi befinner oss mitt bland skyskrapor. Jag tittar alltså ner på hur det exploderar bland husväggarna under mig. Oj där smällde en av just framför mitt fönster! (Bild längst ner) En så absurd men häftig föreställning som denna hade jag aldrig kunnat föreställa mig även om jag förväntat mig mycket inför denna resa...

 

Det har bara gått ett drygt dygn sedan jag anlände med flyget och först satte min fot på kinesisk mark, men redan finns så många nya intryck att smälta. Ska försöka börja med det i detta blogginlägg. Tror denna resa kan bli en liten nystart för bloggen.

Det har varit några stressiga veckor nu före avfärd med allt att fixa inför resan och mycket att göra på jobbet men även då ett SM i styrkelyft att förbereda och genomföra. Förövrigt ett SM som måste sägas ha gått bra med tanke på förutsättningarna. Haft några jobbiga skador senaste tiden men tränat på så hårt som det gått. Lyckades dessvärre inte försvara guldet från i fjol, det blev nu istället ett SM-silver efter en relativt hård kamp, men desto roligare var att jag tog det Svenska rekordet i marklyft vilket ändå får sägas ha varit det stora målet för säsongen. Här är en länk till sändningarna på SVT play för den som skulle vara sugen på att se i efterhand: http://www.svtplay.se/video/1708191/sm-veckan-styrkelyft

 

Även varit ovanligt stressad så när jag väl startade resan på lördag morgon var det efter en vecka med knapphändig sömn och en sista natt med endast en timme. Detta eftersom min kusins hemkost var så otroligt vältajmad att vi endast vistades i Sverige några timmar tillsammans efter hennes långa resa i Indien. Catcha up var vi ändå såklart tvungna att göra.

Själva resan till Kina blev som förväntat lång. Taxi, flyg, flyg, flyg, buss, tåg, tunnelbana i nämnda ordning. Jag slutar aldrig att förvånas över dessa flygplatser. I Frankfurt fick jag följa med in på kontoret för att kolla om någon av mina mobilladdare innehöll sprängmedel. I Beijing fick jag gå igenom säkerhetsspärren med väskorna tre (!) gånger extra. När de också började fråga varför mitt pass hade en liten spricka i ett av bladen kunde jag inte annat än skratta. Ser jag så hemsk ut? Måste varit den obefintliga sömnen...

I Kina kan de inte mycket engelska. Så det är ett litet projekt att hitta rätt. Att då ha en komplicerad färdväg kan väl inte påstås var någon fördel, men det är å andra sidan alltid kul med lite äventyr och tillräckligt resvan är man för att aldrig stressa upp sig. Vilket man inte ska göra, allt löser sig tillslut. Nära att känna mig lite otålig var jag dock väl framme i Shanghai. I Kina verkar nämligen detta med kösystem inte särskilt välkommet. Detta fick jag först erfara i kön till höghastighetståget i Nanjing, Spelar ingen roll att man står längs med den utmärkta kölinjen, folk går utan tvekan förbi om de är stressade. Lugn tänkte jag, de har väl lite mer bråttom bara. I Shanghai var jag lite osäker på hur jag skulle ta mig till hotellet. Med taxi måste man vara tydlig med det kinesiska namnet så att chauffören hittar rätt. Då jag hört detta kunde vara problematiskt och jag även var lite osäker på namnet så funderade jag på att ta tunnelbanan istället. Jag föredrar ändå nästan alltid kollektiva trafiksätt före taxi på resor. Tror att det bottnar i att jag gillar att själv ha kontrollen. Med taxi har jag också haft en del dåliga erfarenheter. Dessutom får man ofta insupa mer av atmosfären när man reser med lokala innevånarna. Så jag ställde mig i kön till turistinformationen för att höra mig för om detta alternativ. Det var en klunga före mig så jag väntade som brukligt är på att dessa skulle prata färdigt. Men den uppfattning delas tydligen inte av majoriteten av alla andra som kom förbi. En efter en gick de helt sonika före kön och frågade om hjälp. Återigen lugn nu tänkte jag, har jag ändå rest i ett dygn så klarar jag nog att vänta ett tag till. Och visst gick det att ta tunnelbanan och visst hittade jag till hotellet trots varken karta, mobilbatteri eller ork att fråga om vägen. Det räckte med lite virrande och att ha tittat på kartan i förväg hemma, lokalsinne har jag som tur var alltid haft. Däremot visade det sig att hotellet inte hade min bokning bekräftad och jag han börja både börja leta krafter och fundera på om jag skulle leta efter nytt hotell innan de glädjande nog lyckades trolla fram ett annat rum. Tydligen en svit med grym utsikt (bild nedan). Jag tackade och tog emot. Åt en snabb middag på McDonalds, tränade i hotellgymmet och däckade på sängen...

Nästa dag började med att jag vaknade med ett ryck av att rumsservice ringde på dörren. Klockan redan halv tolv? Nära 14 timmars sömn? Var nog behövligt, nu kände jag mig som människa igen. Hotellfrukosten var sedan länge över men jag skulle ändå ut och upptäcka Shanghai så en lunch på stan skulle nog passa bra. Bara göra sig färdig och bege sig ut på gatorna.

 

Så mycket folk. Detta är väl som förväntat men jag blir ändå fascinerad. Det är ungefär som på t-centralen vid rusningstrafik. Människor överallt. Jag strosade omkring, med målet att gå till park square och titta in Shanghais museum. Ända dit han jag dock inte förens jag blev stoppad av en man som ville hälsa gott nytt år. Ja min ankomst är som sagt mitt under det Kinesiska nyåret. Mannen var nyfiken och trevlig men uppenbarligen ute efter något. Jag antar direkt att alla som tar kontakt med någon okänd har en dold agenda. Han föreslog en lunch på ett bra ställe han visste i närheten. Jag tänkte precis vinka honom vidare när jag ångrade mig, det slog mig att denna person kanske var den första jag mött på två dagar som kunde bra engelska. Jag var hungrig, hade ändå tänkt äta och inte på riktigt pratat med någon på länge. En liten chansning men inte direkt som att han kan tvinga mig till något ändå. Så vi gick till restaurangen han ville. Det blev en timmes lunch. Var trevligt faktiskt, kunde fråga ut en hel del om Shanghai. Han var frågvis men jag var mer nyfiken på att fråga honom. Sedan om allt det han berättade var sant är väl en annan femma. Men det var ändå roligt att höra när han berättade att han jobbade på Ikea och därför visste en del om Sverige. Vilket visade sig vara en hel del. Frågan är väl om han kanske lärt sig det av andra svenskar han ätit lunch med. Kan mycket väl så vara och i så fall hjälpte jag honom att lära sig något nytt idag. Han tog själv inget att äta, däremot två koppar kaffe och en tekopp under förevändningen att jag också beställde samma. Jag förstod ju direkt att det var så att han ville att jag skulle betala, men jag var helt med på noterna. Inte som att jag inte kan undvara någon hundralapp ändå. Han hjälpte mig att välja några rätter han gillade, det var gott och mätt blev jag. Rätt dyrt blev det visserligen, drygt trehundrafemtio kronor om jag minns rätt. Säkerligen har han något koppling till restaurangen och de delar på vinsten. Han frågade om han skulle visa mig mer av staden och shoppingkvarteren, men där fick det räcka för mig. Han fick även en tjugokronorssedel i svenska pengar som han såklart ville ha till sin samling. Jojo skrattade jag, men han hade ändå gjort sig förtjänt av den. Om inte annat för alla gånger han förklarat att man var "Tall, handsome and successfull!" ;) Nej nu var det dags att bege sig till museerna.

Redan första kvällen slog det mig att de verkar vara speciellt förtjusta i färger och skinande saker här. Allt som säljs på gatorn blinkar och lyser. Ljus och färger överallt. Visserligen är det väl så i alla storstäder med neonljus, men det kändes ändå lite mer här. Första museeumet jag besökte för dagen tycktes stärka den tron, då den handlade om en konstutställning bäst beskrivet som massor prickar i olika färger och mönster. Nåja jag kanske drar lite stora slutsatser, men jag tyckte det var kul när jag just funderat över detta. Ett spännande museum var det hursomhelst. En hel del intressanta saker att studera, om inte annat alla människor. För det var det nämligen proppfullt av. Det slingrade sig långa köer till alla rum och föremål. Som tur var fungerade kösystemet bättre denna gång. Vad som däremot inte fungerade alls var deras regler om inget fotograferande!

Folk brukar tycka att jag fotograferar mycket. Vilket väl är sant, men snacka om att jag mött mina övermänniskor! Här gick alla omkring med kameran i handen, i detta fall främst mobilkameran. Kort ska det tas på varje föremål, helst ska man posera framför också. Det lustigaste är inte att det finns skyltar på varje vägg som förklarar att detta är förbjudet utan att det står vakter överallt som återkommande med olika grader av desperation säger åt folk att sluta. De kunde lika gärna säga åt människorna att sluta andas! Frågan är om inte det haft större effekt... "No photo!" fick jag höra och kunde inte hålla mig från att skratta lite, tog ner kameran och tog upp den igen i nästa rum.

 

Jag gillar verkligen detta med att gå på strövtåg själv. På nya platser. Helt fri att göra vad jag vill. Att få gå i sin egen takt och välja färdmål helt efter eget humör. Ett till museum blev det. Shanghais museum. Ståtligt till utsidan, fyllt av historiska föremål på insidan. Intressant att ta in lite kinesiska historia, inte ofta den kommer fram i så stor grad hos oss i väster.

 

Några som jag däremot inte riktig finner lika trevliga är de människor på gatan som vill sälja på en "tjänster". Ja det sker både framför hotellet och med hundratals personer runtomkring på huvudgågatan.

"You want a lady?" No...

"You want ladymassage? No...

"You want..." No, no and NO...
Kanske är jag återigen för vänlig som ler och skrattar när jag säger nej, men frågorna känns så främmande och dumma att jag har svårt att vara för allvarlig. Men när de både följer efter en och drar en i armen är det lite tröttsamt. Kanske borde jag lära mig det kinesiska ordet för nej och hoppas på att det fungerar bättre...

 

Avslutade kvällen på stan med att gå ner till floden och ta bilder på Pudong som är affärsdistriktet på andra sidan. Dit ska jag ta mig imorgon efter frukost. Åka upp i något av världens högsta hus och beundra utsikten. Får hoppas det är lite mindre disigt än det var idag. Ja just det min kinesiska "vän" berättade att det var röd varning för förorening idag. Har dock inte känt av något och vet inte om det syns, men nog var det rätt disigt ute. Kanske är det dock vanlig dimma, såg den även på landsbygden på vägen hit igår. Har dock varit en del personer som gått runt med munskydd, vilket han påstod var för att skydda mot detta. Jag vet inte vad som stämmer men hoppas bara på att det är klarare imorgon för att få en bättre utsikt över denna häftiga stad. För det måste jag ändå säga att första intrycket är!

 

Nej nu är det dags att stänga ögonen så jag inte missar morgondagens frukost också! Godnatt till er alla från Shanghai!

Ps. Internet fungerar inte bra här. Jag kan varken titta eller svara på meddelanden på facebook. Whatsapp verkar vara det enda som fungerar någorlunda. Om ni vill ha tag på mig så skicka där.

Fullproppad tunnelbana även på en söndag eftermiddag.