Tano tänker

Så var första arbetsdagen avklarad. Det känns ändå rätt okej efter en helt makalös semester. Kanske den bästa jag haft i mitt liv. Senaste veckorna har jag varit konstant på resande fot och träffat så mycket sköna personer. Både gamla goa och roliga vänner men även nya bekantskaper som lämnat bestående intryck. Detta är vad jag skulle kalla att leva livet, ta varje dag som den kommer, kontinuerligt hitta på nya äventyr och njuta av varje stund. Med det i åtanke är det tråkigt att den tar slut men samtidigt att få dessa perioder gör just att man kommer klara av den gråa vardagen. Man har skapat minnen och känslor att luta sig tillbaka mot när det känns tråkigt. Troligtvis skulle man inte må bra av att leva livet helt utan rutiner heller, det hör väl till balansen även om jag inte hade tackat nej till lite mer av de senaste veckornas vara...

 

Oavsett hur bra det känts, så har det även runnit lite smolk i bägaren. Någon upplevd besvikelse men främst den här trillskande handen som spökar. Imorgon är det dags att få det uppkollat. Mest troligt har det blivit en värre skada än bara ett stukat finger som jag först trodde för två veckor sedan. Senaste veckan har det inte alls blivit bättre. Visserligen går det nu att böja på fingret behjälpligt men det gör fortfarande lika ont. Ja bara att skriva detta inlägg kräver sin speciella teknik, så att återigen sitta vid en dator idag var inte speciellt upplyftande. Det går att träna en hel del men allt som kräver att man håller i något tungt är uteslutet. Frågan är hur lång tid detta kan ta att läka ihop men det är väl onödigt att spekulera i. Det vore hursomhelst inte särskilt bra för vinterns styrkelyftssatsning om man inte kommer vara kapabel att köra marklyft. Speciellt när just greppet varit min svagaste länk. Fast kanske spelar det inte så stor roll. För frågan är om jag ens vill göra en sådan satsning? Sanningen är att jag tvekar över vad jag egentligen vill med allt. Jag kände mig lite vilsen före semestern och de känslorna är ännu starkare nu efter denna tid av frihet. Vad man vill göra av livet egentligen. Vart är man påväg, var vill man vara. Frågor som inte är så lätta att hitta svar på...

 

Men så hände något idag som fick känslorna att bytas från grubblerier till positivitet. Man glömmer så snabbt hur lätt saker kan ändra på sig. Det är som att man aldrig lär sig att livets berg och dalbana går upp och ner. Förvånande att ett enkelt meddelande kan väcka sådan glädje, men det var ett svar jag väntat på en tid och nästan gett upp hoppet om. Det ryckte tag i en och jag känner mig mer taggad på livet än på länge. En bra början känns som det vore att ta tag i de projekt jag har haft liggande på bordet ett långt tag nu.

 

Nej nu är det dags att lämna jobbets lokaler för att ånyo avlägga ett besök på styrkelyftsklubben och träffa alla trevliga personer igen! Hejsvejs!