Tano tänker

Massor av tankar jag tänkte skriva ner, men när jag nu ligger här så känner jag inte alls för det. Blev totalt omotiverad vilket kanske beror på att jag är bara allmänt less på mycket nu. Det är svårt när saker utanför ens kontroll inte går som man vill. Samtidigt får man se det som en spännande period i livet, ett vägskäl med många olika val och möjliga utfall!

 

Detta skapar i sin tur självklart mycket funderingar. Insåg ikväll hur viktigt det är med lugn för att bearbeta tankarna. Må det ha varit packningstristessen men slog för ovanlighetens skull på teven en stund och flippade lite bland vanliga tv-kanalerna, första gången på flera månader. Fann faktiskt en känslofylld film, som jag visserligen sett för länge sedan, men ändå vore intressant och givande att se på igen. Tanken slog en att kanske borde man konsumera mer av denna typ av kultur, för ibland kan det verkligen ge en perspektiv och själslig ro. Men så var det detta med teveformatet, tusan vad det störde mig! Trots att jag slog av ljudet och lyssnade på musik under reklampausen så kunde jag inte slappna av när bilden höll på att flippa framför ögonen på en. Jag försökte ett tag att titta i taket men nej var helt enkelt tvungen att slå av teven. Tydligen behöver jag tiden och lugnet för mig själv för att gå igenom tankarna, en period utan att matas med nya intryck. Kanske är jag bara ovan vid teven men då får jag väl vara glad för det. Eller är det istället böcker man för en gångs skull borde börja konsumera mer av?

 

Sista natten i denna bostad. Ett drygt år blev det ändå. Tiden går snabbt... Uj blir en lång dag imorgon, får hoppas man får lite bättre sömn inatt. Ja hoppas ni alla sover gott, godnatt!

Jag packar. Eller försöker. Jag erkänner, det går inget vidare. Att flyttpacka är lite som att plugga till ett prov, man hittar allt möjligt att göra istället för just det man borde. Hur många kan inte bekräfta tesen att en lägenhet är aldrig så ren som dagen innan en tentamen? Det är väl som vanligt, man försöker undkomma det där tråkiga och slitsamma. Lustigt hur människan fungerar.

 

Nåväl jag har kommit in på papperssorterandet; tidningar och brev, viktigt och oviktigt. Vart kommer allt ifrån? Jag hittade en tidning från Amnesty International, en organisation som jag stöttat de senaste tio åren. Det började bara av en slump, en av alla dessa försäljare man ser på stan hoppade på mig. Men den gången lyssnade jag faktiskt och tyckte det lät bra. Varför skulle jag inte kunna hjälpa till? Jag var visserligen nybliven student, men det var inte många kronor det handlade om. Sedan har medlemskapet bara hängt med, autogiron dras varje månad men jag har aldrig intresserat mig mer för vad det egentligen handlar om. Medlemstidningen kommer då och då men den öppnas inte. Förens denna dag. Må det vara flyttstädandets tristess eller bara ett infall, men jag blev nyfiken. På framsidan gestaltades en kvinna som i fångkläder fördes fram under rubriken "Möt Yorm Bopha - samvetsfånge i Kambodja". Vad var hennes historia? Vad är egentligen en samvetsfånge?

 

Kanske ska jag inte ge all ära till flytten, på senare tid har jag trots allt fått upp ett större intresse för dessa frågor. Om orättvisor, om vad som är fel i världen, om människoöden. Det finns så mycket och ibland känns det hopplöst när man försöker ta till sig dessa historier, men kanske hittar man tillslut det område där man själv kan påverka. Där man kan hjälpa till, göra en insats, medverka till en förändring.

 

Jag läser om Yorm. Kvinnan som protesterade mot Kambodjas markexpropriering av land och tillgångar. Människor som flyttas från sina hem för att de med makt och pengar vill ha mer. Samma visa som alltid. Jag mår illa av tanken på detta maktmissbruk. Men kanske har man sjäv en del i skulden. Är inte vi i västvärlden en stor del av problemet? Vi som vill hålla upp vår välfärd, vi som vill ha all denna konsumption. Alltid på andras bekostnad. Vari ligger rättvisan att vi ska ha det så bra? För att vi hade turen att födas på rätt plats? För att våra förfäder rånat övriga världen? Hur mycket kan vi åberopa vår innovation och hur mycket beror i själva verket på mycket mörkare sidor?

Det känns skamset när man tänker på hur man i lägenhetssökandet avfärdar lägenheter på tjugo kvadratmeter som alldeless för små. Hur man tror att det inte skulle bli ett drägligt liv i längden. Sedan inser man att Yorma lever med nitton andra människor i en trettiotvå kvadratmeter stor cell. En och en halv kvadratmeter per människa. Hur hon får träffa sin familj två gånger i veckan och bara då hålla om sina barn. Hur hon i ett år har härdat ut på det sättet, för att hon gjort sig skyldig till den fasansfulla ondskapelsen att protestera mot orättvisor. Protester mot att vänner tvingas bort från sitt land för att rika företag vill utnyttja markens resurser. Hus och tillhörigheter jämnas med marken och människor lämnas att klara sig själva utan ens en identitet att kunna söka jobb med. Vad är ondska om inte detta? Kanske kan Amnesty hjälpa i deras kamp. Yorma är klassad som samvetsfånge och hennes fall kommer tas upp i den världsomfattande kampanjen "Letter Writing Marathon" i slutet av det här året. Jag hoppas mitt lilla bidrag kan hjälpa Yorma. Kanske borde jag öka min insats. Det verkar onekligen behövas. Jag lever trots allt i västvärlden. Jag har råd.

 

Sedan läser jag om Daniel och Merhawi. Två unga eritreaner som flytt diktaturen. Men som hade olyckan att fastna i människosmugglarnas nät och utsattes för ohygglig tortyr. Upphängda och misshandlade, utsatta för elstötar, eld och smält plast. Märkta kroppar och förstörda könsorgan. Familjer som får lyssna på tortyren över telefon och sälja alla sina tillgångar för att försöka betala lösen, utan några som helst garantier att döden ska undvikas. Allt för pengar. Pengar och övergrepp. Pengar och ondska. De verkar gå hand i hand. Människans hand...

 

Nej nu får det räcka med hemskheter för denna dag. Om man skulle ta tag i packandet igen då. Eller vem försöker jag lura? Få se nu vad nästa tidning innehåller...

En vecka kvar till flytt. Det ska bli skönt med miljöombyte och jag har tur som kommer få ett bra temporärt boende, men det blir just bara tillfälligt och jag letar efter ett riktigt hem hela tiden nu.

 

Har varit på flera lägenhetsvisningar och budat på några objekt, men det är en tokig marknad. Lägenheterna tycks fortsätta stiga i pris i så rasande takt att det märks att det är dyrare nu än för bara någon månad sedan. Det är denna ökning som är galen. Den kommer inte fortsätta i all oändlighet. Det är inte möjligt. Jag har skrivit det förut men det tåls att sägas igen, det är inte hållbart att skulderna hos befolkningen ökar till sådana nivåer. Någon gång kommer smällen behöva tas för detta oansvariga beteende. Tyvärr säkerligen till stor del av de som inte bär någon skuld, eller åtminstone ytterst liten eftersom även de tvingats in i systemet. Jag hyser inget större förtroende för den politiska världen, oavsett parti eller position. Men jag hoppas verkligen de som leder Sverige lyckas avstyra att utfallet blir likt de som setts i Holland, Danmark och Irland. Det vore inte bra för någon. Men så länge "bostadsbubblan" fortsätter uppåt så blir det svårare och svårare att hantera och fallet blir högre och hårdare.

 

Det som är mest svårt att förstå är varför det tillåts att vara på detta viset. Eller kanske är det inte så svårt att förstå, det är trots allt de som sitter på pengarna och makten som styr samhället. Självklart styr de till vad de tjänar mest på. Återigen det är bara människans natur. Men det är ändå lustigt att de som har pengar alltid kan tjäna mer, oavsett faktorer som konjuktur. Det skrivs så mycket i samhället om problemen, om vad som behöver förbättras och lösas, men grundproblemet berörs aldrig. Ett tydligt exempel är att det är den rikaste tioende percentilen som tjänat absolut mest på bostadsbubblan i Sverige. Följande artikel av tre ekonomer publicerad i DN igår erbjuder lite tänkvärd information avseende detta område. http://www.dn.se/debatt/bostadspolitiken-omfordelar-tusen-miljarder-till-de-rikaste/

 

Säga vad man vill om fördelningspolitiken som vi bedriver i Serige men den är verkligen övertrumfad av det ekonomiska systemet. Det är verkligen inte enkelt att se något positivt av detta. Visserligen har vi haft en fantastisk teknologisk utveckling senaste århundradena, sporrad av innovation och entrepenörsanda. Men de bitarna borde kunnat uppstå utan all denna inbyggda skevhet. Det är åtminstone något jag vill tro och kanske kan vi nå dit någon gång i en avlägsen framtid.

 

Men först behöver vi nog ta bort tanken på detta med bostäder som något mer än just boende. Bostadsmarknaden är inte vad som driver samhället framåt. Spekulation är inte av godo. Det finns inget positivt i den utveckling vi sett i de flesta av världens länder. Igår skrevs ett inlägg på den kända ekonomiska bloggen "Naked capitalism" som var riktigt bra. Om ni alls har något intresse av detta område så läs och begrunda. http://www.nakedcapitalism.com/2013/09/when-too-much-housing-is-bad-for-our-health.html

 

Samtidigt är det bara att gratulera de som varit med på tåget. Jag är glad för mina vänner som lyckats. De har skapat sig en bra språngbräda inför framtiden. Och kanske är uppgången inte helt slut ännu, kanske kommer även jag få ta del av den. Men att vi kommer få se samma rusning som skett det senaste decenniet verkar otänkbart. Fast det vore inte första gången logiken fallerar när det gäller detta område. Och ändå är det bra att påminna sig att detta inte är det viktiga, oavsett hur det ekonomiska läget ser ut nu så ska man leva får man anpassa sig. Man skaffar sig ett boende för att ha en dräglig tillvaro och ett liv man mår bra av. Det är kanske den äldsta klyschan av dem alla, och tar inte bort ansvaret från sina egna handlingar, men faktum är att man kan ramla av pinnen när som helst. Ska man vara realistisk så kan det hända redan imorgon eller om ett år, men förhoppningsvis får vi alla ett långt rikt liv. Vad vore det då värt om man inte levt det långa livet fullt ut?  Ett bra boende där man trivs höjjer trots allt livskvaliten så mycket att tänker man långsiktigt finns egentligen inga andra alternativ. Så man får bortse från allt vad ekonomiska premiser och spekulationer heter, det gäller att leva nu. Det är också vad jag ska se till att göra, genom att leta tills jag hittar det där trivsamma boendet. Ett boende som man kommer njuta av att leva i. Något som man kan kalla ett riktigt hem.

Var sak har sin tid och plats. Det gäller bara att hitta dem. Har senaste tiden funnit vägen till ett nytt forum som det känns som jag kommer få mycket utbyte av att deltaga i. Det är alltid kul när man hittar fram till nya tillhörigheter. Jag tror inte man kan få nog många av dessa. På samma sätt som med bra vänner.

 

Jag insåg också för en tid sedan att jag till viss del missbrukat ett annat forum. Eller kanske snarare feltolkat dess innebörd. Så jag slutade. En tvärdvändning mot tidigare. Just ikväll fick jag dock anledning utvärdera den ståndpunkten igen och insåg att jag kanske var lite för snabb i mitt omdömme. Men känslan finns kvar att jag nog kommer vara mer sparsam i min framtoning på denna plats framöver. Som sagt, var sak för sin plats.

 

Annars är just detta med forum intressant. Alla verkar vi behöva dem, ställen att förmedla och dela med oss av erfarenheter. Jag tänkte på detta när jag satt i bussen häromdagen och lyssnade på konversationen mellan passagerarna bredvid. De kom in på ämnet politik och killen sa till tjejen med bestämdhet "Gå till bastun i badet klockan fem, då kommer du få höra på riktiga politiska diskussioner. För det är där de samlas, de äldre. Vi har varit där och lyssnat." Jag tänkte att minsann, där är deras forum; i bastun, lördagar, klockan fem. Om vi bortser från diskussioner endast vänner emellan så känns det som vi mer och mer flyttar ut våra forum på nätet. Informationsteknologin erbjuder lättare åtkomst och ett närmast oändligt utbud. Det är nästan på detta sätt man numera definierar forum, men det har väl i alla tider funnits. Forumen har bara till stor del bytt kommunikationsform och erbjuder numera en mycket större valfrihet. Kanske är det just detta man ska dra till nytta och söka upp de bäst passande ställena för ens åsiktsutbyte?

 

Som denna nya gemenskap jag kommit i kontakt med. Det är en spännande erfarenhet. Här diskuteras saker både på hög och låg nivå, men jag fastnade verkligen för vilken möjlighet till seriösa resonemang som fanns. Det är ett låst forum vilket på sätt och vis öppnar för mer intellektuellt utbyte. Tidigare i livet har jag även deltagit i helt öppna forum men ofta känt att diskussioner förstörts av folk med dåliga intentioner. Detta är nog ett extra speciellt fenomen sprunget ur de nya kommunikationsformerna. Forum där man kan dölja sig bakom en skärm, eller i värsta fall en pseudonym, öppnar upp för alla möjliga typer av beteenden, Jag undrar på vilket sätt motsvarande förstörare, även kallat "troll", fanns på dåtidens forum. Kan den typen verkligen även existera hos åldringarna i bastun?

Bra diskussionsplattformar som dessa är värdefulla men vänner är ändå det viktigaste. Att känna den där riktiga gemenskapen är nog vad jag prioriterar högst i livet. Ibland kanske så till den grad att det blir för mycket, att det på sätt och vis blir ett självändamål att ta tillvara på tiden och relationerna. Hursomhelst att värna vänskapsrelationer betyder för mig mer än överläggningar med främlingar, oavsett hur bra dessa samtal är. Samtidigt tror jag som sagt att det är ett bra komplement att ha denna typ av forum att kommunicera på. Det blir en annan typ av meningsutbyte och livet känns mer komplett. Det är åtminstone vad min erfarenhet säger mig.

 

Förövrigt på tal om vänskap så var jag med kusinen och hennes kille och såg på Snabba Cash 3 på bio ikväll. Trevligt och en helt okej film. Har man sett de första två är det antagligen givet att man även ser trean, men har man inte sett någon är det en trilogi som jag kan rekomendera. Nej nu är det dags att sova så man orkar med  även veckans sista arbetsdag. Borde skärpa till mig med sömnen, men ajja snart dags för miljöombyte... Bara en vecka kvar till flytt!

Saknad. Ibland kan man verkligen sakna något så obeskrivligt mycket. Det är som att det inte finns någon hejd på känslorna. Man fastnar ständigt i tankarnas värld. Känslorna har spärrat in en i ett komplicerat system och man är oförmögen att hitta vägen ut. Kanske finns det ingen. Kanske uppenbarar den sig när tiden är rätt. Eller måste man skapa den själv? Vad krävs för en sådan bedrift. Att man vinner över känslornas hårda tag? Att man får kraften att bryta sig fri från deras omfamning? Men att komma underfund med svaren tycks otänkbart när det ännu inte existerar några...

 

Ovisshet kan skaka det mest säkra sinnet. Hur hanterar man bäst en väntan på något som eventuellt inte finns? En väntan som aldrig tycks ta slut. Men det gör den. Tiden går alltid framåt. Obönhörligt. Den väntar inte och det är en tröst. Ovisshet kommer bytas till visshet. Oklarhet kommer övergå till klarhet. Det är oundvikligt. Jag längtar efter den stunden.

 

Och jag hoppas. Oj vad jag hoppas. Att få känna den där känslan igen. Jag inser nu ännu mer hur stor den var. Hur starkt den tog sitt grepp, hur djupt rotad den satte sig. Kanske finns det en mening med allt. Varför inte välja att tro det? Hysa förtröstan över att händelser är bra, att de i slutändan alltid för med sig positiva aspekter. Om nu slutet blir det rätta. Att det åter för med sig den där känslan. Att ovissheten upphör. Att saknaden försvinner. Jag hoppas...

Så var den då färdig, en minnesresa från en av de bästa semestrarna än så länge. Det var glädje rakt igenom och livet kändes på topp. Främst på grund av alla underbara människor man fick chansen att spendera tiden med. Gamla vänner som får en att uppskatta livet och nya som varit en fröjd att lära känna! :)

 

Under arbetet med att klippa ihop filmen har jag till ännu större del insett hur mycket minnen som dessa betyder, och hur värdefullt det kan vara att dokumentera dessa. Det är verkligen som att man får uppleva händelserna igen när man tittar igenom materialet, eftersom man har känslor kopplade till varje sekvens. Film tar en tillbaka till situationerna i störrre omfattning än vad bilder gör, för även om jag är ett stort fan av bilder så blir film mer verkligt och nästan som ett lyckopiller. Jag måste faktiskt erkänna att jag sett igenom allt innehåll flertalet gånger och det är ändå rätt mycket att titta på. Från början satte jag ihop över en timmes film men har nu förmått mig att klippa ner denna till mindre än en tredjedel. Förhoppningsvis tillräckligt kort för att inblandade och intresserade ska orka ta sig igenom den. ;) Den långa versionen får jag spara som ett personligt minne att ta fram vid behov...

 

Känns hursomhelst kul att man fick ihop något denna gång. För som jag konstaterat tidigare så dokumenterar jag ofta skeenden och det finns mycket film från senaste åren som jag inte ens har tittat igenom. Det blir lätt att man fokuserar på bilderna och glömmer bort filmerna. Jag har länge tänkt att jag ska gå igenom även dessa men det blir aldrig av; kanske är det snart läge att ta sig tiden för att göra det...

 

Hursomhelst här är då en drygt arton minuter lång film från semester sommaren år 2013. Många sköna och roliga stunder. Tack alla som medverkade till att göra denna tid så magisk! :)

 

(Lyckades dessvärre inte ladda upp den i en riktigt hög upplösning, men välj ändå HD för bättre kvalitet.)

Bedrövelse. Så mycket som är fel i denna värld vi lever i. Har spenderat kvällen till stor del med att läsa på om Syrien och krigsupptrappningen världen nu skådar. Ju mer man läser och inser vad det hela handlar om, eller inte handlar om, desto mer uppgiven blir man. Allt verkar bara vara så fel...

 

Vad är verkligen USAs agenda? Om man ser krasst på det, även om det är Assads regim som använt kemiska stridsmedel och det är många oskyldiga civila som dödats, så blir det inte hyckleri när USA själva gjort sig skyldig till motsvarande handlingar många gånger tidigare? Om vi ändå ponerar att USA går in och störtar regimen, blir det verkligen till det bättre? Vilka är rebellerna som då får tillgång till vapen? Kommer inte alla grupperingar i landet forfarande finnas kvar? Blir det egentligen någonsin bättre när USA agerar världspolis?

 

Tidigare har jag haft känslan av att det är av godo att det finns en supermakt som tar på sig ett sådant ansvar, men nu ifrågasätter jag denna uppfattning. Kanske är det en inställning som endast uppkommit från ensidig mediarapportering. En inställning som på detta vis egentligen inte är så mycket ens egen, utan något som man blivit matad med ändå från barnsben. På samma sätt som vi alla till mångt och mycket får vår initiala religiösa tro beroende på vilka intryck vi erhåller från omgivningen under uppväxten. Men som sedan naturligt ifrågasätts när vi tagit till oss tillräckligt med obunden information. Faktiskt är jag högst skeptisk till all kontrollerad media, det verkar ofrånkomligt att den påverkas av ägarna och dolda agendor. Ibland kanske inte ens medvetet men i slutändan verkar det ändå alltid vara pengarna som styr.

 

Likt det finansiella systemet. Hur många gånger har man inte läst om detta och bara skakat på huvudet i oförståelse? Allting verkar skapat på ett sätt som främjar orättvisor och gör världen till en kallare plats. Visserligen kanske det bara är logiskt, allt bottnar väl i människans natur att vilja ha mer och mer utan stopp. Finns det en enda konflikt i världen som inte bottnar ur faktumet att inte vara nöjd utan sträva efter mer? Agerar någonsin de i maktposition med en annan inställning. Har alla människor i sig detta eller är det bara med denna egenskap som man når fram till dessa positioner? Eller är det så enkelt att en person som ska nå långt i systemet indoktrineras i detta tankesätt på vägens gång? Finns det någon med makt som vill förändra? Kan de förändra ens om de vill? Eller är alltihopa likt en snöboll satt i rullning nedför branten som nu vuxit sig så stor att ingen är stark nog att stoppa framfarten förens bollen möter sitt obönhörliga öde mot träden vid backens slut. Är det kanske den trädgränsen vi närmar oss snart?

 

Jag ställer mig också frågan om det finns alls någon makt inom politiken? Är inte det också styrt av pengarna, likt allt annat i samhället. Vad betyder det i så fall för demokratin. Vad har valen för betydelse? 

 

Det känns som att ju mer man läser om samhället, ju mer information man matas med, desto tveksammare blir man över att det finns något hopp om någonting. Inget område verkar frångå denna regel. Eller läser man på fel ställen? Kanske fördunklas ens blick av all negativ information som finns lätttillgänglig på bloggar och forum. Är det möjligtvis ens egna tillkortakommanden utmynnade i en oförmåga att sålla informationen som är problemet. För vart finns den positiva sidan? Allt kan inte vara svart, vart finns det vita? Kanske är det den man skulle behöva ta till sig. För en sådan måste ändå existera. Om inte vore alternativet att borra ned huvudet i sanden, låtsas som ingenting och hoppfullt vänta på ett filmslut i hollywoods anda. Nej oavsett hur maktlös man känner sig skulle jag personligen inte klara av ett sådant förfarande, men någon balans behövs ändå. Kanske får det bli mitt jobb framöver att söka fram samhällsinlagor som ger hopp om framtiden. Kanske är mitt nästa projekt således definierat...

Det slog mig på morgonen när jag väntade på tunnelbanetåget, hur otroligt viktig inställningen till allt är. Jag hade just missat tåget med några sekunder men kände mig ändå tillfreds där jag satt på perrongen och väntade på nästa tåg. Det var en uppsluppen känsla, som att allting löser sig. På senaste har det varit en tid av bristande motivation för mycket; jobb, träning och lägenhetssökande. Inget har känts inspirerande, bara något som man måste ta sig igenom. För vad skulle man annars göra? Man slår på autopiloten och kör på för att man måste. Inte för att jag inte njutit av fritiden, har varit en hel del roliga aktiviteter och äventyr med härliga personer, men vardagens måsten dikterar ändå ens sinnestämning. Det hör väl till livet att vara så ibland.

 

Idag kändes det dock annorlunda. Det kändes lättare, som att man åter är på nedförsbacke igen efter en slitsam uppförskörning. Startade denna vecka styrkelyftssatsningen mot SM i januari. Det var faktiskt kul. Inte riktigt på den motivationsnivå man haft tidigare år men ändå så att man känner sig inspirerad att få utmana kroppen och testa spränga nya gränser. Dessa första pass har även gått över förväntan så det är onekligen positiv känsla på den fronten.

 

Och jobbet. Det var framförallt kring detta som allt föreföll sig så uppenbart. Jag insåg att detta trängande behov av ledighet som funnits under lång tid inte var där längre. Tanken på att jobba utan stopp i månader framöver tedde sig helt okej. Är det bara så att man tagit sig förbi semesterperioden? Att det undermedvetna nu är inställd på att det är en lång tid kvar innan frihet kan komma på tals igen? På samma sätt som man under ett löppass inte tillåter sig känna trötthet om man vet att det är lång väg kvar till målet? Jag tror det. Det handlar så mycket om inställningen och ibland inte ens medveten sådan. Har man bara accepterat något som ett faktum, och därför försöker se den bästa vägen igenom det, så känns det trots allt bra i slutändan.

 

Lägenhetssökandet går visserligen fortfarande trögt, men jag har boende löst för resten av hösten tack vare min fina kusin så någon panik är det ändå inte. Panik verkar dock alla andra i lägenhetssvängen ha så det räcker och blir över. Lägenheterna försvinner på löpande band innan första visningen ens genomförts, och detta för priser långt över vad som kunde ses för bara någon månad sedan. Onekligen en dålig period för lägenhetssköp. Förhoppningsvis lugnar det ner sig så småningom när terminsstarten är över.

 

Förövrigt är ett kvällsnöje jag haft senaste veckorna att redigera semesterfilm. Riktigt rogivande aktivitet. Så mycket känslor och minnen från en fantastisk tid att jag bara myser där i sängen med datorn i famnen. Att man har en långsam dator som ibland tar minuter på sig att behandla videoklippen gör inte så mycket, bara mer tid för att surfa och filosofera. Projekt som dessa är verkligen förnöjsamt. Får se vad man kan hitta på för nytt nu när detta är över. Kanske får vänta ett tag, för närmaste veckorna måste det ordnas med flytt och städning. Hursomhelst lyckades jag med konststycket att klippa ihop över en timmes film av semestermaterialet. Insåg dock att filmen är alldeles för lång för att någon ska orka ta sig igenom den, så satte i veckan igång med att korta av denna. Har nu fått ned längden till mindre än en tredjedel av den ursprungliga och där är nog filmen färdig. Vid tid ska jag ladda upp den. Tänkte göra det på FB; gillar inte tuben längre med dess censur. Hoppas det ändå går att länka till den i bloggen, men får undersöka detta.

 

Trevlig helg på er och hoppas ni har inställningen med er!