Så var man då i Beijing. Det har varit en annorlunda och speciell vecka som passerat. Det har funnits mycket tid för reflektion och eftertanke. Det finns inte mycket till alternativ när man är helt själv hela tiden. Jag låg och funderade över detta medan jag guppade i bubbelpoolen, som vanligt helt själv i den stora relaxen. Det är så det sett ut i princip hela tiden, man äter alla mål mat man flyger, åker tåg, åker buss och går omkring själv. Och man pratar inte med många människor, ja det är inte många man ens skulle kunna prata med. En annan stor skillnad mot hemma är väl att man inte håller kontakten med folk genom telefonen hela tiden. Enda gången man har kontakt med någon är genom internet på hotellrummet, det mest kvälls och nattetid på grund av tidsskillnaden. Men när jag tänkte tillbaka på veckan så kände jag mig tacksam, det är inte ofta man får möjlighet att spendera tiden så totalt med sig själv och sitt eget sinne. Det var faktiskt just såhär jag föreställde mig att tiden på denna resa skulle bli. En tid att fokusera på sina egna tankar. Nu kommer det säkerligen bli annorlunda när jag börjar jobba i veckan och lär känna nya människor. Därför har senaste veckan varit särskilt unik. En tid att lägga på minnet.
Just för mig tror jag att den här tiden är välbehövlig. Hemma i Sverige har jag normalt sett alltid något på gång, alltid något möte eller aktivitet inplanerad. Försöker träffa vänner och bekanta hela tiden, för just det sociala ser jag nog som det viktigaste med livet. Vi är väl alla konstruerade som flockdjur och att spendera vår tid med varandra tror jag stimulerar vårt innersta väsen. Däremot kanske det nästan har gått lite till överdrift, om jag inte har något inplanerat blir jag rastlös. Får en känsla av att inte slösa bort någon tid i onödan och det brukar alltid sluta med att man hittar på något med någon ändå. Visserligen har man då tur som har ett stort nätverk av härliga människor att spendera sin tid med men det kanske kan vara nyttigt med en paus från allt detta. Vilket jag oundvikligen får här några tusen mil ifrån alla man känner.
I kontrast till det ovan så trivs jag ändå suveränt bra med att bara vara själv. Jag kan som under gårdagen ströva en hel dag i den Förbjudna staden och njuta av att känna mig fri att observera omgivningen i min egen takt. Undersöka storslagna byggnader, känna historiens vingslag, men lika mycket att bara titta på människorna. Det är nog där det mest intressanta finns att upptäcka. Ibland funderar jag om det inte varit mer spännande att jobba med något som har fokus på människor istället, de är onekligen mycket häftigare än vad teknik och datorer någonsin kan bli. Å andra sidan så har man ju möjligheten att uppleva människor varje dag i sin vardag. Något man borde uppskatta och ta tillvara på.
Som sagt gårdagen spenderades i den förbjudna staden och det var även första gången jag var in i själva stadskärnan av Beijing. Detta trots att jag redan kom hit i torsdags eftermiddag. Har tagit det lugnt då jag fortsatt känt mig helt slutkörd, kan nog bero på dåliga mat, sovvanor, upplevelser och långa resor. Resan till Beijing var i detta avseende inget undantag. Där fick jag verkligen känna på språkförbistringen på allvar.
Anlände till Beijing vid lunchtid, rätt trött med bara några timmars sömn i bagaget (får sluta med dessa sena nätters kommunicerande med hemlandet när jag nu ska börja jobba) med första målet att leta upp en taxi att ta mig till hotellet med. Rådet är att bara ta de officiella taxibilarna för att undvika att bli skinnad på pengarna, så när jag blev påhoppad med diverse taxi erbjudanden avfärdade jag bryskt deras försök hur mycket de än ville få visa sin "legitimation". Inga mer snälla leenden här har jag fått lära mig. När jag väl stod i den officiella taxikön under flygplatsen så insåg jag att de kinesiska pengarna jag tagit ut i Sverige var upphällningen och en påfyllnad var nödvändig (ja här behövs kontakter fortfarande till i princip allt man tar sig för). Så jag tog mig tillbaka upp för rullbanden och rulltrapporna för att leta efter en bankomat, en nätt tur på 10 minuter. En tur som det inte var sista gången man skulle få genomföra. Efter lite sökande och svammel med växlingskontor som bara tog kontanter så stod jag återigen nere i taxikön. Före resan hade jag dock glömt att skriva ut det kinesiska namnen på hotell och adress, ett ödesdigert misstag skulle det visa sig. Efter att ha rest runt i Shanghai flera dagar utan några kinesiska namn så trodde jag nämligen inte detta skulle vara ett stort problem. Med lite envishet brukade det gå rätt bra ändå. Det gick dock inte riktigt så enkelt här...
Längst fram i kön visade taxiansvarige mig fram till en taxi och jag tog fram de engelska namnen på adress och hotell. Eftersom man möttes utan ett ord engelska tog det en stund innan jag förstod att den här mannen inte hade en aning om vart jag ville åka. Taxiansvarige anslöt och försökte även han men inte heller här verkade det gå in. Det är inte alltid så lätt att uppfatta vad de vill då de inte är tydliga i sina nej. Jag har mina misstankar om att detta beror på kulturen så det ska bli intressant att uppleva mer av denna under de kommande månaderna. Just då dök dock en annan taxichaufför upp och undrade vad det var för adress vi hade problem med. Efter att ha visat honom så var han bombsäker på att han visste vägen. Taxiansvarige vände sin uppmärksamhet åt annat håll så jag tänkte det var väl bara att köra på. Skönt att komma iväg. Mannens taxi stod dock parkerad på sidan om kön och jag blev lite misstänksam. Och visst, efter att vi satt oss tillrätta visade han pristabellen. Nästan 700 kronor ville han ha. Ett rån med tanke på att taxi är billigare här och samma morgon hade jag åkt en liknande sträcka till Shanghais flygplats för bara en femtiolapp. Orkade inte ens lyssna på honom, tänkte inte betala över tio gånger mer mot vad man skulle få i vanliga taxin. Även om kanske just denna resa gick på företaget så ska inte de behöva betala något överpris heller. Jag hoppade bara ur, tog mina grejer och gick iväg.
Jag insåg nu att det var rätt meningslöst att fortsätta på samma sätt, det behövdes hjälp från annat håll. Hade ingen direkt lust att surfa ut på internet och försöka hitta namnet med de osäkra kostnader det kan innebära, men jag drog mig till minnes att jag sett en turistinformation inne på flygplatsen så det vara bara att bege sig upp igen. I turistinformationen satt en liten trevlig tjej. Ingen perfekt engelska här heller, men ändå oändligt mycket bättre än ingenting. Hon gjorde glatt ett tappert försök att översätta min adress till kinesiska. När jag frågade så sa hon sig ändå vara säker på att taxichaufförerna skulle förstå om jag visade dem lappen. Så jag tog mig ner till kön igen. Men inte denna gång heller. Taxichaufförerna tittade på lappen med kinesiska tecken, vände och tittade på den tomma baksidan och skakade uppgivet på huvudena. Taxiansvarige hade fullt sjå med att dirigera inkommande taxibilar, men ville att jag skulle ringa hotellet. Jag testade men det var så mycket oväsen och sedan hade jag ingen att ge telefonen till. Behövde hitta en taxichaufför som ville prata. Det var allmänt kaos och så kom ännu en förare till en fejktaxi och drog i en. Jag fick nog och vände upp igen. Språkbarriären tornade upp sig som en hög mur mot himmelen.
Tjejen i turistinformationen blev lite förvånad att det inte gått vägen men ringde nu upp någon i telefon för hjälp. Efter lite domderande med denna så hänvisade hon mig vidare till en annan turistinformation. Här var det lite mer kö och återigen fick jag erfara det kinesiska kösystemet. Jag är verkligen förbryllad över hur folk kan vara så ignoranta och sätta sin egen vilja i första rummet på ett så otrevligt sätt. Vart är respekten? Nu har jag som tidigare påtalats hunnit med att köa en hel del redan och det ska sägas att detta sker verkligen inte i alla köer. Men i stressiga situationer verkar det vara fullt normalt. Ingen höjer ens på ögonbrynen. Får undersöka detta mer under min fortsatta vistelse här. Hursomhelst var det nu slut med den ödmjuka svenska inställningen, det var jag alldeles för trött för. Så trots att det dök upp personer som ville gå före på både vänster och höger sida om mig så lät jag ingen så göra när det var min tur. Man får helt enkelt se till att vara den som pratar högst!
Bra hjälp fick jag även av tjejerna i denna expedition, de använde både dator och telefon (vilket jag även frågat föregående tjej om hon inte kunde gjort men det verkade inte aktuellt då). Att något så enkelt kan vara så komplicerat. Nå en ny lapp togs fram och denna gång frågade jag både en och två gånger om taxichaufförerna verkligen skulle förstå denna. Det definitiva svaret var ja så kanske inte riktigt med fullt förtroende men ändå målmedvetet vände jag återigen ner mot taxikön.
Och fick se hoppet återigen grusas. Nej inte heller denna lapp fungerade. Språkbarriären kändes nu monumental. Jag gick till några olika taxibilar som taxiansvarige visade mig till, men det gick inte. Fortfarande var det svårt att få grepp om var vi hade varandra, förstod de helt enkelt inte lappen eller vad var problemet? Det verkade hursomhelst omöjligt att köra mig. Lätt uppgiven ställde jag mig lutande mot räcket framför taxikön. Var rätt trött vid detta laget. Började fundera över min situation, om jag kanske skulle ta tåget in till staden och sedan tunnelbana och buss ut till hotellet. Jag hade tänkt undvika ett sådant projekt denna gång eftersom det tydligen skulle vara en rätt komplicerad färdväg till detta hotell. Alternativet kanske ändå var att ställa sitt hopp till någon fultaxi? Fast vem visste var man då skulle hamna, efter att de skinnat en på pengarna kanske man stod ute på någon bakgata i ingenstans...
En kvinna kom då fram ur kön och frågade vad vi hade för problem. Hon var kinesiska men kunde prata bra engelska. Jag förklarade och hon slängde några ord med taxiansvarige. Då kom det fram, att ansvarige mycket väl visste visst vad det var för adress jag ville till (jisses att han inte kunde kommunicera detta lite bättre) men det inte var problemet längre. Taxichaufförerna visste nämligen ändå inte var detta låg! Det var väl ingen höjdare att det både saknades GPS i bilarna och att chaufförernas kunskap verkade rejält begränsad. Det senare kanske är förståeligt med en så stor stad, fast ändå inte. Jag bor på ett rätt stort hotell lite utanför staden och inte så långt ifrån flygplatsen. Det kändes lustigt minst sagt.
Efter en stunds väntande så verkade ändå taxiansvarige ha hittat rätt chaufför. Jag hoppade glad i hågen med väskorna in i bilen och visade för chauffören adressen. Denne babblade på kinesiska men startade och vi rullade iväg. Men han fortsatte babbla på och ville tydligen något mer. Vad undrade jag och visade allt jag hade som kunde indikera färdmålet. Lönlöst. Han babblade bara på och vi förstod inte ett ord av varandra. Han stannade så till vid sidan av vägen. Jag försökte med, "Do you want to call? I can call the hotel." Och försökte visa med telefonen mot örat och mot honom, men han verkade inte ens försöka ta in vad jag sa utan fortsatte bara frenetiskt babbla på i sin egen värld. Suck språkbarriären kändes verkligen som den vid det här laget passerat Pluto och sträckte sig långt ut i den ändlösa rymden. När inte ens kroppsspråk fungerar, vad gör man då? Jag började förbereda mig på att ta mina saker och traska tillbaka till flygplatsen, vi hade ändå inte kommit mer än några hundra meter och var fortfarande inne på flygplatsområdet. Då dök en taxibil upp bakom och oss min chaufför gick fram och frågade. Otroligt nog så visste denna chaufför svaret på vägen dit direkt! Några minuter senare var vi på väg och resan var inte alls särskilt lång. Omkring tjugo minuter senare stod jag i hotellfoajén efter en taxiresa som kostat endast femtio kronor men som tagit tre timmar att genomföra.
Så ännu en erfarenhet rikare. Jag har visserligen stött på liknande språkbarriärer tidigare, speciellt minns jag resorna till Ukraina och Frankrike som tidvis besvärliga. Men det är ingenting i jämförelse med detta. Man kan inte undgå att förundras när det trots allt är en internationell flygplats, jag kan liksom inte vara den förste engelskspråkiga som behöver ta en taxi därifrån. Min upplevelse är säkerligen inte unik på något sätt och samma sak har nog skett och kommer nog ske många gånger till.
Nya hotellet var lika fräscht som det i Shanghai, även om det som tidigare beskrivits ligger lite avsides från centrum sett. Men det är enkelt att ta sig till jobbet och det prioriterade jag högst. Vad som däremot var en stor skillnad mot Shanghai är internet. Man kan inte komma åt Facebook! Nu är man mitt inne i den kinesiska censuren och det känns av mer än jag trodde. För det är en sak att inte ha tillgång till internet, det är logiskt och naturligt ibland. Men att när man väl är ute på nätet ändå inte vara fri? Att inte kunna surfa dit man vill? Det är konstigt och obehagligt att känna sig begränsad på ett sådant sätt. Man på riktigt upplever hur kontrollerad och förhindrad man är. Ett annat exempel är att man inte kan gå in på ett öppet wIfi utan att det ska ske genom kontroll av telefonnummer och sms. Ofta kan man inte ens komma in på de "fria" accesspunkterna om man inte har kinesiskt nummer. Övervakningen är på en annan nivå här än mot vad som diskuteras i västländerna. Det är verkligen en annan värld. Jag undrar hur det påverkar människorna som lever här. På något vis måste det så göra, om än undermedvetet.
Nu försökte jag såklart komma åt fejjan ändå, genom VPN tunnlar och annat trixande. Det tog någon dag, men tillslut har jag tillgång till den om än lite krångligt. Därför kommer det nog dröja ett tag innan det blir några bilder uppladdade där. Bilder kan jag dock ladda upp även här på bloggen, så avslutar dagens inlägg med en liten bildkavalkad från senaste dagarna. Imorgon börjar arbetet, det ska bli spännande! :)
F
