Haft en ruskigt trevlig tid på sistone. Livet fortsätter rulla på i hög takt, åtminstone fritiden för jobbet är det mer sisådär med. Men det känns ändå som att det i slutändan är fritiden som gör livet värt att leva!
Helgen startade på fredagen med en underhållande middag/kväll med grabbarna och lördagen/söndagen spenderades i Linköping med människor av allra härligaste sort. Ett gäng bestående av riktigt charmiga killar. Det är inte nådigt vad gott man mår av att vistas med personer som förmedlar en sådan positiv inställning till livet. Denna humor, jag myser. Skulle väl inte kunna påstå att jag själv är den spralligaste eller skämtsammaste killen i stan, men jag trivs oerhört av att umgås med människor som är det! Det är bara att insupa atmosfären, låta den fylla upp en, och skratta och njuta av glädjen. Måste säga att jag är tacksam att man haft nöjet att träffa så mycket fantastiska människor senaste åren. Har nog aldrig tidigare i livet haft en så stor och trevlig umgängeskrets.
Här är ett litet filmklipp på bus från lördagen. Ger kanske en inblick i glädjen av att umgås med detta gäng.
På måndagsmorgonen när jag gick till jobbet fick jag syn på något som väckte både tankar och minnen av en speciell person. Det var en blomma, som jag med min ringa kunskap om blommor skulle påstå var en solros, som stod så vackert ensam vid Lötsjöns kant. Den hade liksom vänt sig mot sjön, blickande ut över det spegelblanka vattnet och intog morgonsolens varma strålar. Jag var tvungen att dokumentera detta fina sceneri och tillsammans med bilderna bar jag även med mig nya funderingar inför framtiden...
Så satt man tillslut där med ett kontrakt framför sig. Så nära var det att jag köpte en lägenhet igår. Detta hade alltså kunnat vara ett glatt inlägg om ett nytt steg i livet, men nu slutade det inte på det sättet. Jag ändrade mig i sista stund, ett beslut jag känner mig nöjd med i efterhand. Det var visserligen en väldigt bra lägenhet, ja man skulle kunna påstå att den var nära nog perfekt för hur min livssituation ser ut idag. Trots det hade jag känt mig lite tveksam från början men det kommer väl alltid finnas saker som inte stämmer. Jag vann budgivningen rätt dyrt men hade bestämt mig för att ta den. Mycket för att förutsättningarna har förändrats och jag nu är i ett behov av ett boende. Detta kändes som ett bra köp ända fram tills strax före kontraktskrivningen. Då hade jag pratat med personer i bostadsrättsföreningen och fick se ett besiktningsprotokoll från föregående år. Det var inte upplyftande läsning. Tydligen fanns ett fel på badrummet som kunde skapa stora problem i framtiden. Även om det inte var ett problem nu (vilket i så fall behövde undersökas) så kunde det uppstå när som helst. Det var just osäkerheten att ingen visste när/om något kunde hända som förstörde för mig. Det kändes inte bra i magen att köpa något som man ska behöva känna sådan oro för. En rätt pressad situation så jag är stolt att jag ändrade mig och följde min magkänsla. Ett så stort beslut i livet ska kännas rätt helt enkelt! Tacksam också att jag hade ett bra stöd med mig av en nära vän. Det är förhimla bra med vänner!
Förutsättningarna har alltså förändrats avseende min bostadssituation. För en vecka sedan fick jag ett sms som förklarade att jag om en månad är bostadslös. Lite komiskt att det avslutas på ett sådant vis, då det är en sinnebild över hur vår kommunikation har gått till under tiden jag bott där. All viktig kommunikation har skett genom sms och brev fast vi trots allt bor tillsammans. I många fall har det känts lite lustigt men jag bryr mig inte så mycket. Har under året fått mycket kommentarer från folk som inte förstår hur jag står ut med de restriktioner jag levt under, men faktum är att jag ändå trivs. Faktiskt trivs jag nog i de flesta situationer. Jag är anpassningsbar. Som jag sa till föräldrarna, skulle tusan kunna bo på gatan och trivas ändå. Eller kanske inte. Men inte långt därifrån. Jag gläds åt det som finns att glädjas åt och ser förbi störningsmomenten och de dåliga omständigheterna. Livet blir mycket mer positivt på det sättet!
Hursomhaver är det ändå dags att skaffa sig sitt eget nu. Kanske har man gjort sig förtjänt av att inte bara leva i en bostadssituation som är okej, utan en som man även njuter av. Så bara att hoppa upp i sadeln igen och söka vidare. Spännande tider är det åtminstone.
Avslutade trots allt gårdagskvällen på ett bra sätt med mina bros på Wu-Tang Clan konserten på Gröna Lund. Riktigt trevlig tillställning, med en publik som blev helt vild. De klättrade på hus, lyktstolpar och träd. Kul att se! :)
Det har inte blivit så mycket uppdateringar av bloggen på senaste tiden. Dels har det varit fullt upp med semester, resor och äventyr, dels har jag inte känt mig manad till att skriva något med vidare djup. Detta krävs för att det ska kännas som det finns ett värde i det man skriver. Jag har insett att på sätt och vis fungerar bloggen som en dagbok och kommer vara fascinerande att läsa i framtiden för att få en tillbakablick över hur tankegångarna tidigare gått. Det finns även ett personligt värde i att få skriva av sig och jag trivs med möjligheten att ge utlopp för tankarna. Men det får inte bara vara svammel. Åtminstone ska det inte kännas som det. Att endast uppdatera om vardagen för sakens skull är inte intressant. Jag var tidigare fundersam på vad denna blogg skulle handla om och vad den slutligen utmynnande i är alltså en plats att dela med sig av erfarenheter och skriva mina memoarer. Kanske finner någon värde i detta men om inte annat kommer jag nog själv göra det i framtiden. Jag har erhållit en hel del positiv respons från folk som gillat det som skrivits så det tycks åtminstone som jag är inne på rätt spår och som en god vän sade till mig före jag började skriva, "En bra blogg är personlig". Förhoppningsvis stämmer det, för mycket mer personlig än vad denna är blir det nog inte.
Stötte häromdagen på en länk (http://www.buzzfeed.com/deanas3/30-signs-you-went-to-western-dhlo?s=mobile) som väckte massor av igenkännande minnen till liv från en speciell period ur livet. Detta gjorde även att jag äntligen fick tummen ur och fixade fram en film från en särskild händelse från denna tid, redogör dock mer om detta senare. Länken handlar hursomhelst om UWO, University of Western Ontario, och listar de speciella upplevelser som kan erhållas under studier vid detta universitet. Det var just på denna skola i Kanada jag spenderade mitt halvår som utbytesstudent. En oförglömlig tid. Att genomföra detta halvår utomlands ser jag som ett av mina bästa beslut i livet och något jag rekommenderar alla studenter som har den möjligheten att ta chansen till.
Anledningen är rätt enkel och det framstår för mig som att alla som varit på ett utbyte har samma typ av erfarenheter att dela med sig av. Livet som utbytesstudent är inte bara ett boende i ett nytt land eller en resa till främmande platser. Nej det är chansen till upplevelser av helt andra mått. Oavsett vart man åker kommer man buntas ihop med mängder av personer i samma sits, andra utbytesstudenter som även de är helt nya i landet och ute på ett spännande äventyr. Likt en själv är de nyfikna på att upptäcka land, kultur och människor. I princip alla kommer ensamma och är öppna för att lära känna nya vänner på ett sätt utan motsvarighet annorstädes. Den samhörigheten jag kände där tvekar jag på att jag kommer få uppleva igen. Faktiskt är fortfarande några av mina bästa vänner ursprugna från denna korta period av livet, detta trots att vi idag bor långt ifrån varandra och i vissa fall inte ens i samma land. Om möjligt är jag ännu mer sugen på att resa och upptäcka världen idag, men även om man skulle lyckas ta sig iväg på resor eller kanske till och med arbeta i nya länder tror jag just den situationen som upplevdes som utbytesstudent inte kommer uppstå igen. Det är troligtvis en unik erfarenhet som skapat minnen jag kommer hålla hårt i för resten av livet.
Tänkte avsluta detta inlägg med en minnesbild som jag känner vore extra kul att dela med mig av. Det är från en utflykt i den kanadensiska vildmarken som vi gjorde med en av skolans studentföreningar. Turen tog oss långt bort från civilisationen, närmare bestämt Algonquin nationalpark. Där höll vi till i några dagar, paddlade kanot och campade. Många av mina nyfunna vänner var med, vi valde dock inte grupp själva och jag hamnade med några för mig hyfsat okända engelsmän och fransoser. De visade sig vara väldigt härliga personer allihopa. Våran första tältnatt blev verkligen speciell. Klockan hade hunnit bli sen, att ordna med björnskyddet och hissa upp maten i ett högt träd hade tagit längre tid än planerat. Vi sov fem personer i ett tält, två från england, två från frankrike och så jag. En av fransmännen var en sprallig typ (som många fransmän är). Rolig kille men vi var alla trötta efter en lång dag och sugna på sömnen. Han ville dock inte riktigt tystna fast vi sagt godnatt och när han började hålla på igen så utan att tänka efter sa jag bara "Dont", på ett sätt som i efterhand kändes lite hårt. Det blev knäpptyst. Så tyst att det kändes som alla höll andan i några sekunder. En knappnål hade säkerligen hörts falla. Sedan brast folket ut i rungande skratt. Visserligen hade det låtit hårt och bestämt, men det var tydligen främst den association jag framkallat som skapat reaktionen. För dessa människor lät jag som sprungen från en "Terminator" film, som att Arnold Schwarzernegger i egen hög person låg där bredvid. En liknelse jag normalt sett inte alls känner vid men just då med det tonläget, som är långt ifrån mitt vanliga, så kan jag erkänna att det kanske fanns en viss likhet. Engelsmännen kunde i varje fall inte sluta skratta och resten av natten spenderades med att de ivrigt påhejjande lät mig imitera filmreplik efter filmreplik. Efter denna natt var jag känd som "Terminator", ett smeknamn som höll sig i hela tiden ut i Kanada.
Detta var då upprinnelsen till följande film som spelades in dagen efter samtidigt som vi höll på att packa ihop vårat läger för vidare paddling längs med sjöarna. Återigen fick jag lite generat imitera repliker men denna gång inför kameran. Vinden överröstade en del av innehållet och lika bra var väl kanske det... ;)
Oavsett nivån på imitationen tror jag inte det går att missa glädjen vi kände där, något som präglade hela upplevelsen som utbytesstudent!
Så var första arbetsdagen avklarad. Det känns ändå rätt okej efter en helt makalös semester. Kanske den bästa jag haft i mitt liv. Senaste veckorna har jag varit konstant på resande fot och träffat så mycket sköna personer. Både gamla goa och roliga vänner men även nya bekantskaper som lämnat bestående intryck. Detta är vad jag skulle kalla att leva livet, ta varje dag som den kommer, kontinuerligt hitta på nya äventyr och njuta av varje stund. Med det i åtanke är det tråkigt att den tar slut men samtidigt att få dessa perioder gör just att man kommer klara av den gråa vardagen. Man har skapat minnen och känslor att luta sig tillbaka mot när det känns tråkigt. Troligtvis skulle man inte må bra av att leva livet helt utan rutiner heller, det hör väl till balansen även om jag inte hade tackat nej till lite mer av de senaste veckornas vara...
Oavsett hur bra det känts, så har det även runnit lite smolk i bägaren. Någon upplevd besvikelse men främst den här trillskande handen som spökar. Imorgon är det dags att få det uppkollat. Mest troligt har det blivit en värre skada än bara ett stukat finger som jag först trodde för två veckor sedan. Senaste veckan har det inte alls blivit bättre. Visserligen går det nu att böja på fingret behjälpligt men det gör fortfarande lika ont. Ja bara att skriva detta inlägg kräver sin speciella teknik, så att återigen sitta vid en dator idag var inte speciellt upplyftande. Det går att träna en hel del men allt som kräver att man håller i något tungt är uteslutet. Frågan är hur lång tid detta kan ta att läka ihop men det är väl onödigt att spekulera i. Det vore hursomhelst inte särskilt bra för vinterns styrkelyftssatsning om man inte kommer vara kapabel att köra marklyft. Speciellt när just greppet varit min svagaste länk. Fast kanske spelar det inte så stor roll. För frågan är om jag ens vill göra en sådan satsning? Sanningen är att jag tvekar över vad jag egentligen vill med allt. Jag kände mig lite vilsen före semestern och de känslorna är ännu starkare nu efter denna tid av frihet. Vad man vill göra av livet egentligen. Vart är man påväg, var vill man vara. Frågor som inte är så lätta att hitta svar på...
Men så hände något idag som fick känslorna att bytas från grubblerier till positivitet. Man glömmer så snabbt hur lätt saker kan ändra på sig. Det är som att man aldrig lär sig att livets berg och dalbana går upp och ner. Förvånande att ett enkelt meddelande kan väcka sådan glädje, men det var ett svar jag väntat på en tid och nästan gett upp hoppet om. Det ryckte tag i en och jag känner mig mer taggad på livet än på länge. En bra början känns som det vore att ta tag i de projekt jag har haft liggande på bordet ett långt tag nu.
Nej nu är det dags att lämna jobbets lokaler för att ånyo avlägga ett besök på styrkelyftsklubben och träffa alla trevliga personer igen! Hejsvejs!
