Jag minns det så väl. Jag var i åtta års åldern och spelade en fotbollsmatch. Eller jag var åtminstone ute på planen men det var ungefär allt. Jag hade inte gjort någon bra match alls, jag kämpade inte tillnärmelsevis nog. Mamma var med som support på denna match, på det sätt som mina föräldrar alltid varit i de aktiviteter som jag företagit mig. Efteråt var hon var dock rättfram. Uppriktigt men välmenat förklarade hon att jag måste skärpa till mig, för sådär dålig kondition kunde jag inte ha. Jag blev först lite sur, det är som alla vet inte alltid lätt att ta kritik som träffar rätt. Samtidigt förstod jag att det var sanningen. Jag var för snäll mot mig själv, jag måste kämpa mer för att bli bättre! För jag kunde bättre, det visste jag. Talang har jag alltid innehaft, men i många fall tror jag den främst härstammar från en kraftig tävlingsinstinkt. Vilket innebär att det skall mycket till innan jag ger mig så länge målet finns inom rimligheternas värld att nå.
I grund och botten tror jag kämparinstinkten finns i oss alla. Det är liksom så vi människor är konstruerade. Ursprungligen behövde vi antagligen kämpa för vår överlevnad, skaffa mat och skydda våra liv. Nu behöver vi inte detta längre men den där kampen tycker jag mig skönja hos de flesta, även om den kan ta sig uttryck på högst varierande sätt. En del satsar på en sport, en del inom musik, en del på karriär, andra på sitt sociala liv och så vidare. En del kanske till och med anser att haffa tjejer/killar är det viktigaste målet. Gemensamt är att det man satsar på vill man prestera bra i, troligtvis vill man vara bäst om så är möjligt. Nu är det dock så att man inte alltid kan vara bäst. Det är något jag definitivt lärt mig från livets skola. För sanna mina ord om jag försökt, det har tävlingsandan sett till och kanske har just denna varit extra hög hos mig. Om det sedan kommer från uppväxt eller medfött vet jag inte, men den har funnits där så länge jag kan minnas och har lett till att jag satsat hårt på de flesta områden i livet. Det inbegriper skola och karriär, men framförallt fritidsintressen. Ett tag höll jag på med musik, mer specifikt gitarrspel, och försökte såklart bli bäst även där. Att påstå att detta hör till någon av mina talanger vore dock en kraftig överdrift. Dit jag nådde var enbart genom träget nötande, något musiköra har jag inte begåvats med. Något som däremot passade mig bättre var sport och jag testade på idrotter av allehanda slag. Det började med innebandy och fotboll i unga år, kring tidpunkten då man just lämnat dagis. Sedan testades det på lite allt möjligt som pingis, brottning, simning tills jag på riktigt fastnade för friidrott och nu slutligen i mer vuxen ålder styrkelyft. Men vi kommer dit så småningom.
En sport jag faktiskt inte körde som ändå var en fluga i min ungdom var golf. Visserligen roligt, men det var inte riktigt min grej. Jag tror inte jag fann det fysiskt utmanande på det sätt som jag ville. Men som sagt var det "inne" vilket gjorde att alla jämnåriga höll på med det under denna tidsperiod. Det innebar att de flesta kompisarna åkte iväg på sommaren för att spendera sina dagar på golfbanorna. Jag var ofta själv kvar, men istället för att lata mig bestämde jag mig för att göra något produktivt av tiden. Varför inte helt enkelt bli bra på fotboll? Så när kompisarna med sina golfbagar cyklade iväg på morgonen så traskade jag istället till fotbollsplanen. Där höll jag till för mig själv. Övade skott, sprang och dribblade. Fram och tillbaka. Detta pågick i timmar, ända tills kompisarna tillslut återvände från sitt golfande. I efterhand förstår jag inte riktigt hur jag hade tålamodet att fortsätta dag ut och dag in, men är man tillräckligt envis och har bestämt sig... Det gav hursomhelst utdelning. Minns speciellt tydligt när jag besökte en vän på min födelseort, våra familjer var fortfarande bra vänner men efter att vi flyttat bodde han nu nästan ett helt land bort. Jag stannade hos dem en vecka och vi spelade mycket fotboll. Det speciella var att jag blev prisad till höjden av ungdomarna där. För det visade sig att de hade stora problem att ta bollen av mig. Jag hade tydligen lyckats öva upp min förmåga till den grad att jag nästan lekte med motståndarna och det blev som ett projekt för dem att försöka få mig att tappa bollen. Detta var kanske min topp, åtminstone känslomässigt, i "fotbollskarriären". Framförallt kändes det onekligen bra att slitet i ensamhet gett resultat och förstärkte väl tron på att hårt jobb lönar sig. Det var även denna vecka som jag tog ett beslut som skulle definiera en stor del av mitt återstående liv. Har alltid varit rätt morgonpigg av mig och vaknar därför före de flesta. Man får på detta sätt en hel del tid att fundera. Denna morgon medan min kompis fortfarande sussade sött i sängen bredvid låg jag och funderade på just detta med att jobba målmedvetet och att använda tiden till något bra. Det tycks ju onekligen som man kan nå dit man vill om man bara försöker. Det hade jag även lärt mig i skolan, där jag alltid var noga med att arbeta fokuserat och göra alla läxor direkt vid hemkomst. Som ett resultat var jag bland annat flera matteböcker före årskursen och räknade högstadiematte redan på mellanstadiet. När jag tänkte på detta dök en idé upp att jag skulle använda min beslutsamhet till något bra. Jag skulle börja träna på morgonen. Jag hade redan fått smak för detta med att utveckla kroppen. Detta var före styrketräningens popularitet, så inga sådana influenser fanns. Tyvärr ska sägas, för det är lätt att börja spåna hur det gått om jag börjat med en styrkesport redan i ung ålder. Livet är dock fullt av dessa "om" och det tjänar aldrig någonting till att gräma sig. Konklusionen blev hursomhelst att jag skulle börja springa på morgonen, tidigt före skolan startade. Så kom det att bli också. Hela året i sexan och in på högstadiet steg jag upp flera gånger i veckan vid femtiden och gav mig iväg på en löptur (frågan är om inte detta förstärkt min morgonpigghet för resterande del av livet). Detta gjordes oavsett väder och kyla. Jag har växt upp i vår norra landsände vilket innebär ett kallt klimat. Under vintertid är veckor med minusgrader konstant kring trettio ingen ovanlighet. Trettio minusgrader är inte något att rekommendera gemene man att löpa i, tro mig för jag har försökt även detta. Kring tjugo går gränsen för vad som är rimligt, om än fortfarande inte behagligt. Det fanns dock morgnar då jag gick in och väckte föräldrarna för att fråga om de tyckte det var okej att jag begav mig ut då temperaturen passerat tjugo. Föräldrarna har som sagt alltid varit stöttande, uppmuntrande och i många fall även påhejjande, speciellt då med skolan, men det har alltid varit mina egna beslut. Pappsen svarade ofta att han tyckte jag borde stanna hemma för att det var för kallt, men ändå kunde jag ge mig ut för att jag kände drivet att få trotsa motståndet. Känna att man gjorde allt man kunde för att ta sig framåt. I vissa fall dumdristigt, men samtidigt lärdomsfullt. Jag tror att för varje sak du kämpar dig igenom kommer du ut som en lite starkare människa.
I samma veva började jag även med en ny sport som kom att uppsluka mitt liv en lång tid framöver, nämligen friidrott. Jag hade alltid varit snabb, snabbast på skolan, snabbast i fotbollslaget. Jag tyckte det lät kul med friidrott och kände att jag måste prova. Har aldrig varit rädd för att testa något nytt så sagt och gjort. Jag fastnade direkt. Trots att förutsättningarna för friidrottsträning är långt ifrån optimala där uppe, med långa vintrar och få bra inomhushallar (endast en riktig inomhushall fanns, men den låg långt bort och besöktes därför bara en gång i veckan) så kändes friidrott som min grej. Det var så inspirerande med en individuell sport där man fick kämpa mot sig själv och endast med kroppen som redskap. Det kändes så genuint, så rätt.
Till en början körde jag alla grenar. Detta gör man ofta som yngling. Det finns ingen anledning att specialisera sig, ingen fördel av att ta bort den allsidiga träningen. Och jag var rätt duktig. Somrarna framöver kom att bestå av mycket tävlande och jag tog en hel del medaljer. Dock ingen SM-medalj (som man visserligen först fick försöka på när man blivit något år äldre). Vid denna tidpunkt körde jag fortfarande på hårt med innebandyn och fotbollen. Detta inkluderade ett antal träningar och matcher i veckan. Tillslut blev det för mycket att fortsätta med morgonlöpningen. Att en del kvällar bestod av dubbla träningar och hemkomst vid tiotiden för att sedan stiga upp klockan fem och löpa. Det var inte hållbart. Det föll sig då rätt naturligt att morgonlöpningen fasades ut. Dessutom kördes mycket specifik löpträning på friidrottsträningarna. Morgonlöpningen hade dock gett mig en riktigt bra grundkondition. Så bra att jag började styra över mitt friidrottande mot mer medel och långdistans. Jag var fortfarande snabb, men inte på en SM-nivå. Däremot på medeldistans såg jag min möjlighet. Jag fortsatte visserligen med många grenar ett tag framåt, men med den mängd löpning jag genomförde gav jag aldrig dessa grenar någon riktig chans. Springer man flera längre intervall och långdistanspass i veckan är inte musklerna anpassade för sprint eller hopp. Det är åtminstone vad jag tänker nu i efterhand. Vid den här tidpunkten tänktes nog inte så långt, bara att jag ville ta en SM-medalj. Återigen kampen för att bli bäst. Så himla långt bort var jag inte heller. Med min bästa tid på 800m låg jag kring en topp tio placering i min åldersgrupp i Sverige. Det var ingen omöjlighet att man skulle kunnat tagit en medalj på SM då. Tyvärr sumpades min bästa chans bort eftersom 800m inte var en gren på inomhus SM den säsongen. Istället fick det bli 1500m, en distans jag inte hade någon erfarenhet av. Orutin gjorde att jag drog upp försöksloppet i ett rasande tempo och såklart totalt dog på sista varvet. Hamnade därmed bland de sista och var helt förkrossad. Hur går man vidare från det? Vad jag bestämde mig för var att kämpa hårdare. Jag skulle allt visa folk att jag kunde, att jag var tillräckligt bra för att nå toppen. För det måste ju vara möjligt att nå dit man vill bara man kämpar tillräckligt hårt? Var det inte vad min erfarenhet sa mig? Något alternativ kunde inte finnas...
Så jag fortsatte träna på ännu hårdare och flyttade därigenom ännu mer fokus från innebandyn och fotbollen. Visserligen två sporter jag älskade att utföra men de kunde inte riktigt mäta sig med friidrotten. Denna sport som fastnat i mitt hjärta och mina tankar alltid kretsade kring. Jag definierade mig som friidrottare, det var vad jag var i själen. Den gick först. Som tur var hade jag dock kvar min snabbhet och all träning i unga år satt fortfarande i. Trots att jag började komma närmast sporadiskt på fotbollsträningarna så fick jag ändå spela matcher. Jag spelade som striker för att göra mål. Utnyttja min snabbhet. Liknande för innebandyn, jag hade min kondition och kunde springa mycket mer än de flesta. Spelade som center och försökte vara överallt på banan. Det var fortfarande riktigt kul och jag presterade okej. Jag hade nog fortsatt om jag kunnat, men sedan kom skadorna. Dessa förhatliga skador. Jag insåg snabbt i samråd med mina föräldrar att det var för mycket träning. Kroppen kunde inte klara allt, jag var tvungen att välja om jag skulle satsa så hårt som jag gjorde. Alternativet var att köra lättare på allt, men det var aldrig något riktigt alternativ. Så jag fortsatte därefter helhjärtat endast med friidrotten. Övriga sporter fick stryka på foten.
Skadorna verkade dock aldrig riktigt försvinna. Jag fortsatte med samma träning i flera år och kanske tränade jag fortfarande för hårt. En träningsvecka kunde bestå av upp till sex löpdagar med flera pass hård intervallträning. Sådana där träningspass som skapar ångest en hel dag i förväg. Samtidigt var det nog vad som krävdes. Eller snarare vad som minst hade krävts om jag klarat av den långsiktigt. För krasst talat så hade jag inte talangen nog för att hävda mig mot de bästa. Jag har stött på så många galna talanger genom åren. I flertalet fall kunde jag kämpa minst lika hårt om inte hårdare, men de var helt enkelt bättre. Det är bara dumt att förneka att det finns människor som har bättre förutsättningar för olika saker i livet och när det går upp för en att hur mycket man än kämpar så kommer det finnas de som presterar bättre kommer du till ett vägskäl. Du kan antingen ge upp din kamp, sluta kämpa för att bli bäst eller så kan du ge dig fan på att göra så bra ifrån dig som dina förutsättningar medger. Det kanske inte finns någon möjlighet för att du ska nå toppen i detta liv men du kommer oundvikligen nå längre än om du inte kämpar alls. Jag tror aldrig jag ens seriöst har övervägt att sluta kämpa. Det finns helt enkelt inte på kartan, enda alternativet vore om fokuset flyttades till ett annat mål att kämpa lika hårt mot. Men vad denna insikt gav mig är ett mått av ödmjukhet inför det att alla inte kan vara bäst och detta inte heller är vad som är det viktigaste. Ibland är det i kampen dit som värdet ligger. För vad betyder egentligen målet i sig? Blir någon på riktigt lyckligare av en vinst? Möjligtvis kortsiktigt, för stunden är det en bekräftelse och det är väl vad vi alla på någon nivå söker. Men långsiktigt? Om man ser på det objektivt så är ett SM-guld bara en medalj och en undflyende titel. Detta är vad jag börjat inse ännu mer på senare år.
Åter tillbaka till träningen så nej att sluta satsa var aldrig något alternativ men delvis skadorna gjorde att jag aldrig nådde dit jag själv kände att jag borde kunnat nå. Detta tillsammans med livets framfart gjorde att friidrotten hamnade lite ur fokus. Jag kom att bedriva egen träning på en ny plats i Sverige och tävlade inte. Men det ska sägas att inte för en sekund såg jag det som slutet på mitt satsande, i mina ögon var det bara en mellanperiod för framtiden och jag tränade fortsatt lika mycket. Exakt hur det skulle se ut i framtiden var jag osäker på, men kämpa för att bli bäst var jag säker på att jag skulle fortsätta göra. Under denna tid var jag också väldigt intresserad av träningslära, kost och kroppen. Det var största intresset att läsa på om dessa ämnen. Så till den grad att jag tvivlade på mitt studieval. Jag fick kämpa för att orka studera mattematik eller fysik utanför skolan, det var inte lika intressant längre. Jag ställde mig till och med frågan om jag skulle avsluta studierna i Teknisk Fysik. Kanske vore det bättre för mig att byta till läkarlinjen? Jag hade trots allt skaffat mig betygen för att komma in. Men efter en hel del kval så bestämde jag mig för att fortsatte min civilingenjörsutbildning, fast på en annan ort. Nu är inte riktigt läkarämnen och träning samma sak, men detta berör ändå något jag funderat över. Att låta för stor del av livet kretsa kring en sak. Jag tror man får mer ut av se fler nyanser, det är lätt att bli för insnöad. Det är också en anledning till att jag efter denna tiden minskat mitt intresse för dessa områden rätt radikalt. Träningen tar tillräckligt stor del av ens tid som det är. Fortfarande idag kan jag dock fundera hur det varit om man hamnat inom den medicinska världen istället...
Det var vid denna flytt till ny studieort som mitt idrottsliv tog en helt ny vändning. Jag hade börjat intressera mig mer för styrketräning och såg styrka som en potentiell väg att bli en riktigt bra löpare. Då är det naturligt att ställa sig frågan, för att bli stark vart ska man vända sig? Det bör logiskt sett vara till de som har mest kunskap i frågan och vilka vet inte bättre än de som tävlar i kraftsport? Jag tog därför kontakt med styrkelyftsklubben på den nya studieorten. Inte med någon tanke på att börja tävla där utan bara med målet att ta lärdom om styrkeutveckling och bli stark på riktigt. Ack så fel jag hade...
Det var en mycket intressant värld som öppnade sig. Direkt började man inspireras av personerna runtomkring och det dröjde bara några månader innan jag gjorde min första tävling. Resultaten kom ganska snabbt och det verkade onekligen som jag var bättre lämpad för denna typ av sport. År av slit som friidrottare hade aldrig tagit mig till toppen och här stod jag redan efter två år som styrkelyftare och kämpade redan på SM nivå. Första medaljen på junior-SM kom som en överaskning. Det kändes oerhört stort. Att äntligen få tampas bland de bästa. Nästa medalj var ingen överraskning, från och med nu var det bara medaljer som gällde. Speciellt SM vinsten hägrade fortfarande. Men den lät dröja på sig. Jag fick dock chansen till något som kändes lika stort som SM-medaljer. Nämligen att företräda sverige som en del av sveriges landslag på junior-EM. Den känslan slår det mesta, stoltheten att få representera sitt land. Jag njöt av varje sekund. Den känslan hoppas jag få möjlighet att uppleva igen.
Därefter trummade det på, jag växte ur juniortiderna och blev senior. Motståndet blev ännu hårdare men jag lyckades ånyo med att ta medaljer på SM. Vinsten fortsatte dock att retfullt hålla sig utom räckhåll. Styrkelyft hamnade också under en period lite i skymundan. Det var mycket som hände i livet och jag bodde bland annat ett halvår utomlands, men som alltid fortsatte jag att träna på. Sedan var plötsligt åren som student över och livet i riktiga arbetslivet skulle börja. Detta innebar återigen flytt och därför även byte av klubb. Här måste jag flika in några ord om människorna i styrkelyftsvärlden, för jag har i princip bara bra erfarenheter av dessa. Jag trivdes riktigt bra i min första klubb. Trevliga personer och bra stämning, med mycket hjälpsamhet och gemenskap. Jag har också haft äran att spendera tid med andra klubbar och även där bara möts av vänlighet och värme. Det ska dock sägas att så hemma som i den klubb jag tillhör nu har jag inte känt mig tidigare. Det är en sådan stark gemenskap och glädje. Det är inte bara en träningsgrupp, det är vänskap! Så trots att styrkelyft är en individuell sport skulle jag med lätthet kunna rekommendera den till alla för att finna gemenskap!
Och så i år kom det tillslut, SM-guldet. Jag hade nu nått nivån då mina resultat gjorde mig till förhandsfavorit men jag var ändå riktigt nervös. Tänk om något skulle gå snett och chansen inte komma tillbaka. Mycket kan hända och det var även nära att det så gjorde och allt gått åt pipsvängen... Men det höll och äntligen stod jag där som SM mästare! Så mycket känslor, men konstigt nog mest lättnad av att nå det mål jag kämpat för under så många år. Ja egentligen ända sedan barndomen. Känner mig än idag rätt avslappnad bara av tanken på detta. Det har alltid funnits där som en dröm som ofta verkat omöjlig att nå. Nu är den drömen sann och det kommer jag alltid ha med mig. Däremot för att återvända till det jag skrev tidigare i denna berättelse. En vinst som denna är egentligen inget som spelar någon roll för livet. Hade det faktiskt gått åt pipsvängen hade jag trots allt varit densamma idag och varit lika glad för det. Att få hålla på med sporten och därigenom ha ett roligt intresse som berikar livet är det viktiga. Det är själva poängen, inte vinsterna eller resultaten. I slutändan är dessa bara siffror på papper. Det är så lätt att stirra sig blint på dessa men då missar man det stora hela. Detta blir bara tydligare och tydligare för mig.
Igår var jag och tittade på SM i Klassisk Styrkelyft. Det är en relativt ny variant av styrkelyft där man kör utan utrustning. Utrustningsvarianten är fortfarande dominierande internationellt men klassiska (även kallat "raw" i folkmun) kommer starkt. Jag skulle inte bli förvånad om den tog över helt inom några år, men idag är det fortfarande utrustat som benämns som vanlig styrkelyft. Jag valde att skippa dessa tävlingar, av flera anledningar. Främst bottnar det i bristande motivation. Det hade normalt sett inte hindrat mig från att köra men nu hade vi sedan länge samtidigt planerat in en semestervecka med familj och släkt. Jag var länge i valet och kvalet om jag ändå skulle köra tävling, jag är trots allt styrkelyftare så något sug finns alltid att vara med på de stora tävlingarna. Dock har jag klarat av mitt stora mål för året, SM vinsten. Efter det har jag fokuserat på lite annat, gått på diet och är inte längre i samma styrkemässiga form. Oavsett i denna typ av styrkelyft skulle jag inte haft något att säga till om för vinsten men en bronsmedalj kunde jag kanske kämpat om med min bästa form från i vintras. (Vikter kring 230-150-270 = 650 var inte omöjliga då. Vinsten gick nu på 670 kg.) Men som sagt den formen har jag inte haft senaste månaderna och jag valde att för första gången på länge ta det lugnt. Lugnt är väl relativt då träningsmängden fortfarande är stor, ja den har nog aldrig i livet varit så stor som det senaste året. I princip kör jag nuförtiden dubbla träningspass alla vardagar. Det är en träningsmängd jag ökat till eftersom och helt enkelt velat undersöka vad det skulle ge för resultat. För konditionsidrotter är detta snarast standard men för styrkeidrotter är det mer ovanligt och troligtvis på gränsen till för slitsamt. Det är nog också min slutsats. Även om kroppen har klarat av träningsmängden förhållandevis bra så har jag inte sett några jätteresultat. På senaste tiden har även kroppen börjat säga ifrån och då känns det tur att man kan låta kroppen återhämta sig under sommaren. Kanske har också motivationen åkt på en törn av träningsmängden, det blir snarast enbart på rutin man går till gymmet och man känner sig aldrig nöjd efter att ha genomfört ett träningspass. Nästa pass kommer ju ändå om några timmar igen... Mot hösten är tanken att dra igång en ny satsning mot SM i januari och försvara SM-guldet. Förhoppningsvis har man då återfått motivationen och kroppen läkt ihop. Upplägget lär då bli annorlunda, har ännu någon månad på mig att fila på det. Nu ska här njutas av sommaren! Två veckors arbete framför mig tills ytterliggare två veckors semester. Jag hoppas ni funnit något intressant i denna långa berättelse, om ni nu orkat ta er igenom den... ;)
