Hemma?
Ligger här mitt i natten, ja det har nästan blivit morgon nu, och njuter av livet. Efter ännu en dag och natt med min fantastiska familj så känner jag mig tillfreds. Kanske känner jag mig till och med hemma...
Vad är egentligen "hemma"? Hur definierar man detta ord som så ofta används lättvindigt. Är det ett hus, ett hem, en plats? Ett område där du växt upp eller bara det ställe där du för tillfället har din bostad belägen? Eller kan det istället vara något annat. En känsla som ej är knuten till en fysisk position? Handlar inte att vara "hemma" om känslor som trygghet, glädje, säkerhet? Helt enkelt att känna sig rofylld. Vilka är då tillfällena man känner just detta?
Som jag förklarade i ett tidigare inlägg, en specifik plats som jag definierade som hemma var det längesedan jag hade. De senaste åren har jag flackat runt och säkert bott på tio olika ställen. Under de förutsättningarna blir det svårt att hinna skaffa sig någon stark koppling till platserna. Därutöver bor mina föräldrar inte kvar där jag växte upp, faktiskt inte ens i samma landsände. Jag har visserligen riktigt bra vänner kvar på uppväxtorten och det är onekligen mycket trevligt att avlägga besök där, men hemma är det inte längre.
Denna vecka har känts som mer hemma än på många år. Vad jag har gjort nu är alltså att ha umgåtts med familjen och släkten. Detta har skett på utländsk mark, på en obekant plats och i ett nytt landskap. Kanske därför är jag ännu mer förundrad över känslorna jag upplever.
Jag är "ensambarn" men har varit lyckligt lottad att få växa upp väldigt nära mina kusiner. Kusiner i samma ålder och som delvis till och med har bott på samma gata. Det är säkerligen inte samma sak som riktiga syskon, men ändå så nära man kan komma för en som inga har. Vi har alltid spenderat mycket tid tillsammans, sommrar i stugan, högtider och resor. Jag minns när jag var en liten parvel på sisådär 4-6 år och ofta väntade otåligt på att de skulle komma hem så vi kunde återuppta lekandet. Nu är vi inte barn längre men fortfarande idag är det spel, lek och skratt som sätter standarden för vårt umgänge. Exakt detta, hur man känner igen sig från uppväxten och återupplever sin historia, hur man får känslor av tillhörighet och kärlek, är det som får mig att inse vad som är hemma för mig. Det spelar ingen roll vilken plats jag befinner mig på. Det är vad omgivningen består av, vilket sällskap man är i, som betyder något. Om det är med de personer man definierar som sina nära och kära. Människor man alltid kommer ha banden tätt knutna till. Människor man kommer ha välsignelsen att få följa på hela deras resa genom detta äventyr kallat livet. Både som observatör och deltagare. Personer man vet att de alltid kommer finnas där som ett tryggt fundament, ett stöd i de stunder av kaos som oundvikligen uppstår på färden. Även vänner har den rollen och är oerhört betydelsefulla, kanske något av det viktigaste man har. Men vänner kan också komma och gå, familjen är det som alltid består. Det är när jag umgås med dessa människor jag älskar och alltid kommer stå bredvid som jag känner känslorna av trygghet, glädje och ro. Ja det är då jag är "hemma"!
